I vissa frågor tar sig diskussionen oväntade vändningar. Under en lång tid har det svenska etablissemanget varit mycket restriktiva med att erkänna att invandringen medför höga kostnader. Migrationsverkets kostnader kan inte förnekas, men det var tyst om kommunala och andra statliga kostnader. Den officiella uppfattningen var att det finns utmaningar på kort sikt, men i ett längre perspektiv så blir det ett ekonomiskt överskott. Enligt extrema – men inte ovanliga – uppfattningar är invandringen en nödvändighet.
Under höstens flyktingvåg mångdubblade Migrationsverket kostnadsprognosen för 2016 till 60 miljarder. Samtidigt blev allmänheten informerad om kommunernas oro för både kostnadsexplosion och hot om systemkollaps. Föreställningar om att invandringen var lönsam fick samma låga trovärdighet som att Sverige har en kontrollerad invandring. Men det kom också en rad utlåtanden som sökte återupprätta uppfattningen att kostnaderna kanske inte är kostnader, utan mer att se som investeringar och konjunkturpolitik.
Både Nordea och Swedbank har kommit med rapporter som glatt berättar om ökning av BNP på omkring 0,5 procent per år och en sjunkande arbetslöshet genom att 50.000 personer sätts i arbete. Finansministern varierar sitt budskap mellan optimism och pessimism.
Det finns anledning att reda ut situationen. Det finns farliga förhoppningar om att lite voodoo ska omvandla minus till plus.
Under en längre period har finansministrarna Anders Borg och Magdalena Andersson drivit en rätt stram politik; det har varit mycket tal om ”krona-för-krona-principen”. Borg var utsatt för viss kritik från Finanspolitiska rådet som rekommenderade en mer expansiv politik. LO föreslog investeringar i infrastruktur som ett sätt att gasa ekonomin. Nu är de flesta överens om att den högkonjunktur man väntat så länge på äntligen kommit igång med en tillväxt under hösten på nivån 3,5 procent av BNP. Då gäller det enligt gängse doktriner att hålla igen och inte stimulera efterfrågan ytterligare, med risker för överhettning. Det blir därför paradoxalt när det samtidigt deklareras att de ökande invandringskostnaderna ska finansieras med lånade pengar och att detta är bra för ekonomin.
En första kommentar är att den expansion av BNP genom efterfrågan som skapas med lånade pengar har nackdelar som gör att man avstår från detta under högkonjunktur. Om det vore sämre konjunktur är invandring dessutom ett dåligt sätt att gasa ekonomin. Om man istället väljer att ge en tillfällig pensionshöjning eller barnbidrag så kan man också slå av på gasen när så är lämpligt. Detta är också tanken med investeringar i infrastruktur; under lågkonjunktur gäller full fart, men under högkonjunktur halvfart. Men invandring uppfyller inte alls detta önskemål på flexibilitet. För närvarande tar det 8 år innan hälften av de invandrade blir sysselsatta, så det innebär en lång period med endast kostnader.
LO-ordföranden antyder en koppling mellan 170.000 invandrare till en stor kostnad de närmaste åren med en 4 procent högre BNP 2020 då han hoppas att de kommit i arbete. Men Sverige har redan en stor arbetskraftsreserv som står på kö. Vi har inte klarat av att sysselsätta de lägre volymer som kommit under tidigare år och med en fördubbling av antalet asylsökanden 2015 jämfört med 2014 blir det än svårare.
De nya invandrarnas effekt på ekonomin ligger inte i att de producerar något av värde. De 50.000 nya personer i arbete som prognostiseras är inte de nya invandrarna utan personer som ska ta hand om alla asylsökande. De utför alltså inte en produktion som tillför något för landets invånare.
Minskningen i arbetslösheten bör ses som en brist i mätningssystemet. De asylsökande räknas varken in i arbetskraften eller i befolkningen innan de fått asyl. De ska dock försörjas vilket med nödvändighet medför en extra kostnad för den svenska befolkningen.
I många sammanhang, som bankrapporterna, läggs huvudvikten vid BNP-förändringar, men den intressanta utvecklingen – förändringar i välståndet – mäts i BNP per innevånare. Den stora invandringen till Sverige gör att större delen av ökningen av BNP går till de nyanlända och förbättringen för svenskar blir minimal.
Inte heller på längre sikt kommer invandrarna att ge ett bidrag. Trots en yngre genomsnittsålder är sysselsättningen lägre än för svenskar. Kompletteras bilden med lägre inkomster och skatteinbetalningar så ökar skillnaden ytterligare. Kalkylen för invandrare förvrängs genom att man ofta inte får med stora delar av kostnaden för de unga och de gamla. Ofta inkluderas inte kostnaden för deras barn om de är födda i Sverige (då ingår de ju inte i kategorin ”utlandsfödda”) och om det finns en svensk förälder. Enligt den vanliga tvärsnittsmetoden räknar man endast med pensionskostnaden för de invandrare som är pensionärer just detta år vilket är en mycket mindre andel än den som följer av förväntad livslängd. Frånvaron av periodisering underskattar den framtida kostnaden.
Det är alltså inte så att invandrarna blir lönsamma på sikt vilket ofta påstås. Det är också rimligt att fråga sig hur det ser ut i ett scenario utan massinvandring. En dag kommer kanske 60 procent av de i arbetsför ålder som kom 2015 och att vara sysselsatta. Då kan man se de andra 40 procenten som det stora problemet och de 60 procenten som ett mindre. Men den befintliga arbetslösa arbetskraften hade kunnat fylla de jobben. Underskottet genom rekordinvandringen blir ännu större om man räknar in dessa undanträngningseffekter som kommer att löpa under många år.
En del studier söker sammanfatta den totala effekten av en invandrare under dennes livstid för den offentliga ekonomin. I en norsk studie uppskattades kostnaden för en utomeuropeisk invandrare till 4,1 miljoner norska kronor.
Om vi återgår till den statsfinansiella problematiken så rekommenderar Finanspolitiska rådet att behålla krona-för-krona-principen för alla kostnader utom de ökande migrationskostnaderna, som ska lånefinansieras. Att den posten undantogs har rimligtvis ingen annan motivering än att det är en nykommen kostnad som regeringen åsamkat sig genom en obetänksam migrationspolitik och det är svårt att praktiskt göra besparingar på andra håll för att kompensera denna kostnadsökning och uppnå balans. Men ett undantag från finansieringskravet underminerar principen. Och det är speciellt olämpligt för ett kostnadsslag som man har särskilt dålig kontroll över då det sker på löpande räkning.
Finanspolitiskt är det sedan länge ett överskottsmål på en procent under en konjunkturcykel som gäller. Men finansministerns vurm för krona-för-krona-principen eroderar. Nyligen uttalade hon sig för balans 2020, vilket är vid konjunkturens topp och därför en bra bit under tidigare målsättningar. I Ekot den 12 december 2015 gjorde hon ett närmast bisarrt uttalande: “Självklart vill en finansminister att det så snart som möjligt ska uppstå ett utrymme för att kunna genomföra ofinansierade reformer.” Efter flera decennier med oansvarigt spenderande infördes finansiell disciplin på 90-talet. Frågan är nu om denna modell kan upprätthållas under den kostnadsexplosion som invandringen för med sig inom ett flertal områden. En illusion är att kostnaderna är temporära och kommer, med tid, att rätta till sig. Problemen på arbetsmarknaden och höga kostnader har dock visat sig bestå och mycket talar för att de nu accelererar med de nya, än högre, volymerna.
Det finns skäl att dela den oro som John Hassler, ordförande för Finanspolitiska rådet, uttrycker. Han anser att Sverige behöver en kriskommission, som den Assar Lindbeck ledde på 90-talet, då Sverige riskerar att hamna i en social kris på grund av invandringen. Hasslers förslag fokuserar på integrationen. Min uppfattning är att migrationspolitiken också bör ingå i en eventuell kriskommissions uppgifter då den viktigaste faktorn för en framgångsrik integration är att migrationen hålls på en låg nivå. Både den nuvarande och föregående regeringen har ett akut behov av intellektuell assistans i migrationspolitiken.
Olika analyser har en slagsida åt att se hög invandring som en premiss att anpassa sig till snarare än en möjlig politik som kan rekommenderas eller avrådas från. Den tillnyktring som nu kan skönjas motverkas av en indoktrinerad optimism beträffande invandringens konsekvenser. Att bejaka den ses inte bara som ett möjligt resultat av en analys, utan som ett önskvärt personligt karaktärsdrag – att se möjligheter men inte problem, möjligen ”utmaningar”. Det finns anledning att rekommendera en mindre faktaresistent attityd, att erkänna existensen av problem och fundera över möjliga problemlösningar.
JAN TULLBERG
Jan Tullberg är författare, forskare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.
