Förväntningen på valresultatet var att vänsterblocket skulle bli större än alliansen och frågetecknet var endast om vänsterblocket skulle uppnå en majoritet. Endast enstaka prognoser uppmätte över 50 procent och det var dessutom troligt att SD skulle få mer än i opinionsmätningarna. En indikation var att en satsning hos vadhållningsfirmorna på att SD skulle få över 11,5 procent endast erbjöd 40 kronor på en satsad hundralapp.
Reinfeldt borde ha varit väl förberedd, men vidtog ändå två panikartade beslut – han avgick som statsminister och som partiledare. Stridshingsten abdikerade. Den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn valde redan i ett tal på den moderata valvakan och senare i en artikel i DN (17/9) att ifrågasätta båda besluten.
Valnederlaget var i hög grad självförvållat. En vanlig uppfattning var att regeringen hade presterat en kraftfull första mandatperiod, men genomfört den andra på halvfart. Alliansen framstod som fattig på aktiv politik och fokuserade under valrörelsen alltmer på trumfkortet regeringsduglighet. Det som Reinfeldt gjorde rätt får han mest kritik för – det sentimentala ”öppna era hjärtan”-talet med budskapet att detta också kostar. Det var dock en game changer som bröt oppositionens framgångsrika taktik: Förslag av den ena minireformen efter den andra visade på viss initiativkraft. En trött regering utmanades av en opposition som verkar något piggare. Men när läget uppfattades som mer allvarligt avtog charmen med oppositionens överbudspolitik och regeringsduglighet blev viktigare. Det är inte så att Moderaterna förlorade 3 procent till SD på grund av detta tal. Tvärtom minskade alliansen avståndet till de rödgröna från drygt 10 till 4,2 procent. Man kan betvivla förekomsten av väljare som övergav Moderaterna för SD eftersom de före talet hade uppfattningen att invandringen inte kostar.
”Öppna era hjärtan”-talet desarmerade också den nya regeringens förväntade klagomål på tomma lador och avätna middagsbord med kvarglömda krognotor. Socialdemokratins nedtoning av invandringens kostnader i debatten om talet gör att de inte senare kan påstå sig upptäcka utgifter som de aldrig hört ett ord om. Reinfeldt är skyldig till både kostnader och ”mörkning”, men andra är medskyldiga och sökte mörklägga lite längre.
Nu har Sverige en minoritetsregering som är något mindre än vad en fortsatt alliansregering skulle vara. Detta reser flera frågetecken. Före valet insisterade alliansen närmast på en bred vänsterregering och nu först vaknar SvD ledarsida till och undrar om inte en helt socialdemokratisk regering vore bättre för Sverige än S + MP. Det borde alliansen ha förstått för länge sedan.
Märkligt är också ”låtsatsregeln” om att det största av minoritetsblocken skall få regera som om de hade en majoritet. Som nämnts är den sittande regeringen mindre än alliansen – först med vänstern som extra stödparti blir vänsterblocket större. Hur kan en parlamentarisk höger se ett tidigare kommunistiskt parti som ett mer legitimt stödparti än ett parti som hade betydligt klenare band till marginella extremgrupper för 20 år sedan? Alliansen kunde ha förhandlat med SD och Socialdemokraterna vilket kanske hade givit öppningar för att de skulle kunna sitta kvar. Situationen för dem hade inte varit svårare än den som Löfven har nu. När alliansen befinner sig i en komplicerad situation slutar retoriken om ansvar och en ansvarslös ledare gör sorti. Enligt Adelsohn: ”tidpunkten för att avisera detta kunde inte vara sämre vald.”
SD anklagas för att vara fixerade vid invandringen, men den anklagelsen gäller i minst lika hög grad de andra partierna. Alliansen släpper hellre makten över en rad politiska frågor än gör minsta eftergift till SD. Det är en i det närmast mental blockering som visas upp. Andra med samma åkomma ser detta som en dygd. Kulturjournalisten Kristina Lindquist lovordar: ”Alliansens motstånd mot att ge Sverigedemokraterna makt över migrationspolitiken kan i hög grad tillskrivas Fredrik Reinfeldts personliga hat mot partiet, och det ska för alltid hedra honom” (DN 15/9).
Andra ledande moderater tycks ha resignerat och ställer in siktet på 2018. Ulf Kristersson visar inget intresse för partiledarrollen och inte heller för en ministerroll före denna tidpunkt (SvD 2/11). Det är hög tid för alliansen att inse att det inte är realistiskt att tro på en alliansmajoritet nästa val, utan det gäller att kunna samarbeta med partier utanför nuvarande allians. Det är rimligtvis bättre att börja nu, istället för att utlysa fyra års sorgbearbetning. Vänstertidskriften Arena visar en annorlunda verklighetsbild än den borgerliga dysterheten. I en artikel illustrerar skribenten skillnaden mellan de blå och de röda blocken under olika decennier med en färgläggning av de 10 procenten i mitten, de mellan 45 och 55 procent. Skillnaden är bara så stor att mittfältet blir enfärgat vid ett enda tillfälle. Mittfältet blir nu helt blått, mer än 10 procents övervikt med SD inkluderat. En så stark position har de ickesocialistiska partierna inte haft på närmare 100 år. Regeringen kopplar inte heller till denna verklighetsbild utan låtsas att det blåser en vänstervind. De har fullt upp med interna diskussioner så SD kontaktas inte, utan räknas som icke-existerande.
I en normal demokrati skulle SD vara intensivt uppvaktat för att samverka med något av de två blocken mot förhandlingsbara eftergifter. Just SD:s karaktär av enfrågeparti gör att det borde vara förhållandevis lätt att nå en uppgörelse. Det paradoxala är att SD förmodligen är mer flexibelt i invandringens sakfrågor än de andra partierna. Där dominerar snarare en besatthet än en rationell åsikt och en rad moralistiska utbrott riktas mot den som ifrågasätter politiken; om man inte vill inse att Sverigedemokraterna har en vågmästarposition så tror man att den kan ignoreras bort. De etablerade partierna befinner sig fortfarande i en valrörelse som de hoppas ska resultera i att SD kommer att förlora sina riksdagsmandat. De har ännu inte tagit in den nya verkligheten i parlamentet – och inte heller den nya verklighet i landet som löpande förvärras genom en ansvarslös invandringspolitik.
JAN TULLBERG
Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är aktuell med boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som just har släppts i ny upplaga.
