Spiegel 1964: "Brun flod av algerier ofredar flickor på badhus" – 55 år sedan araben kom till Europa

Frankrike den 15 juli 1964. Två år har gått sedan freden mellan den franska staten och självständighets­rörelsen i Algeriet. Den tidigare kolonin har blivit ett självständigt arabland och de algeriska invånarna har nu fått välja om de vill bli medborgare i Algeriet – eller Frankrike.

Av algerierna hade 600.000 valt att utnyttja sin rätt att resa till den tidigare värdnationen och slå sig ned i områdena utanför landets större städer. På Paris gator syns nu hundratusentals araber som tagit sig till Frankrike för att, skulle det visa sig, begå brott och kräva sina nya rättigheter.

Den tyska tidningen Der Spiegel har denna dag skickat en korrespondent till Paris för att bevaka den pågående massinvandringen. På det offentliga badhuset Deligny i Paris får tidningens utsände en sak klart för sig direkt: Araberna begår sexbrott. Massiva mängder sexbrott.

Under rubrikkombinationen "Algerier" och "Brun flod" skriver Der Spiegel hur en ensam kvinna simmar runt i bassängen iklädd bikini. Mellan tio och tjugo araber slänger sig över henne och sliter av henne badkläderna. Resoluta badvakter som vågar ingripa hotas efteråt av förövarnas landsmän.

Men några åtgärder från regeringen mot de allt mer krävande araberna stod inte att vänta. Av geopolitiska skäl ville Paris hålla sig väl med den nya algeriska regeringen. Därför måste diskriminering av algerier i Frankrike, även sådant som att förbjuda algerier på badhus, till varje pris undvikas.

I sin bok Sex, France, and Arab Men, 1962-1979 romantiserar vänsterakademikern Todd Shepard det tidiga 1960-talets arabiska sexbrott mot franska flickor, som han i huvudsak skyller på den västerländske babyboomern och dennes kamp för sexuellt självförverkligande. Med andra ord var sexualbrottsligheten inte något arabiskt, utan en naturlig konsekvens av 68-vänstern och den sexuella revolutionen.

I en dåligt tajmad vetenskaplig text på samma tema, med titeln "Something Notably Erotic: Politics, Arab Men, and Sexual Revolution in Post-decolonization France", fortsätter Shepard sitt resonemang i en artikel som ironiskt nog publiceras bara drygt två år före massvåldtäkterna i Köln och den europeiska asylsexvågen under arab­invandringens toppår 2015. På fullt allvar gör Shepard en rad gillande citeringar av franska myndigheter och politiker som var politiskt korrekta redan på 1960-talet.

"Numera vet vi att det är en lögn att ungdomsbrottslighet är vanligare bland algerier än bland befolkningen i allmänhet. Polisens statistik visar att det inte är sant.", hette det exempelvis i ett officiellt uttalande från Socialistpartiet (PS) – ett falskt budskap som partiet upprepade så sent som under François Hollandes tid som partiledare.

Tidningen Der Spiegels korrespondent i Paris gav en betydligt mer nyanserad bild av det nyanlända folkslaget när hon sommaren 1964 besökte Paris: Runt 30.000 av araberna var socialbidrags­tagare och trots att de bara utgjorde 3 procent av Paris befolkning stod de för 32 procent av morden, 39 procent av bilstölderna och 58 procent av skjutvapenrånen. Allt framgick av en rapport som fortfarande är tillgänglig i Spiegels arkiv och publicerad på nätet.

Inte heller de franska myndigheterna och politikerna kunde dock helt förneka problemen som araberna ställde till med på sexbrottsområdet, även om de redan på 1960-talet föredrog att mörka själva brottsligheten