Den statliga radion lät i måndags etikforskaren Ann Heberlein hålla ett brinnande försvarstal för det politiska våldet – eller rättare sagt för den typ av politiskt våld som riktar sig åt rätt håll.
När vänster- och högerextremister utövar våld mot varandra måste grupperna bedömas med helt olika måttstockar, hävdar Heberlein. De förra slåss nämligen, till skillnad från de senare, för "alla människors lika värde" och deras våld kan därför rättfärdigas.
"Det är inte frihetskämparnas och antifascisternas våld som är problemet. Problemet är förtrycket och de fascistiska ideologier frihetskämparna och de antifascistiska aktivisterna reagerar på", skriver Heberlein.
Att bruka våld mot politiska motståndare kan till och med vara nödvändigt för att försvara "alla människors lika värde", fortsätter hon.
"Om vi strävar efter en rättvis värld, en värld där alla människors lika värde respekteras i lika hög utsträckning och inte nöjer oss med lugn och ro måste vi acceptera att våld ibland är nödvändigt."
I samma anda drömmer sig Aftonbladets kulturskribent Petter Larsson nostalgiskt tillbaka till 1930-talet, då SSU-medlemmar tog till knytnävarna för att "försvara demokratin", som Larsson uttrycker det, mot nazister.
"I dag skulle det väl dömas ut som antidemokratiska metoder i pressen får man förmoda", skriver han.
Enligt Heberleins och Larssons synsätt verkar våld och intolerans ha en legitim, kanske till och med helt nödvändig, plats i ett fredligt och tolerant samhälle – och intoleransen i sig kan användas som ett verktyg för tolerans.
Det kan låta motsägelsefullt och bisarrt, men resonemanget är i själva verket helt grundläggande för den kulturmarxistiska så kallade nya vänstern, vars tankegods via 1960-talets studentprotester har blivit en vital del av den överideologi som dominerar vårt samhälle idag.
En tänkare som hade ett avgörande inflytande på 68-vänsterns tankeutveckling var den tysk-judiske filosofen Herbert Marcuse, som gjorde akademisk karriär i USA och var aktiv inom Frankfurtskolan. I artikeln "Repressiv tolerans" från 1965 lanserade han tesen att den tolerans som det liberala demokratiska systemet påstår sig erbjuda i själva verket är en chimär.
Genom att ge vänsterradikaler rätten att yttra sig men inte att handla (det vill säga bruka våld) kunde det borgerliga samhället i den falska toleransens namn suga upp och neutralisera motståndet och inordna det i ett system där vad som skulle anses som rätt och fel redan var på förhand definierat av marknadens propagandaapparat, menade Marcuse. På så sätt kunde vänstern utnyttjas i syfte att upprätthålla status quo.
Mot det borgerliga samhällets "repressiva tolerans", där alla garanterades åsiktsfrihet, ställde Herbert Marcuse ett alternativ: En "progressiv tolerans" som i korthet gick ut på att individer och grupper som exempelvis förespråkade diskriminering eller motsatte sig en utvidgning av socialstaten skulle gå miste om sin yttrandefrihet och förlora rätten att tolereras av staten. Tolerans innebar med andra ord att personer med konservativa åsikter – eller kanske rättare sagt personer som inte tyckte som Marcuse – skulle bli fritt villebråd för förföljelser, samtidigt som "progressiva" vänstergrupper som ägnade sig åt politiskt våld skulle undgå straffansvar.
"Att frigöra toleransen skulle alltså innebära intolerans mot rörelser från högern och tolerans för rörelser från vänster", sammanfattade Marcuse.
Herbert Marcuses syn på tolerans och politiskt våld har visserligen länge mer eller mindre delats av tongivande företrädare för det svenska etablissemanget. Det är ingen hemlighet att det på de svenska tidningsredaktionerna kryllar av våldsvänsterns sympatisörer. I rapporteringen tonas vänsterns brott ned, skönmålas eller mörkläggs helt.
Men det senaste halvåret har det skett en mycket obehaglig utveckling: Det tysta, passiva medgivandet har övergått i ett högljutt, aktivt stöd för det politiska våldet. Tecken i tiden är inte bara utspel från halvfigurer som Ann Heberlein eller Petter Larsson. Vad sägs exempelvis om att ledaren för Sveriges största parti stolt tågar sida vid sida med en ren terrororganisation, vars enda syfte är att genomföra politiskt motiverade våldsattentat? Eller att den anrika Föreningen Grävande Journalister delar ut hederspriset Guldspaden till en kriminell vänstergruppering bestående av gamla AFA-veteraner som ägnat sig åt att åsiktsregistrera meningsmotståndare?
Det vi bevittnar just nu är hur det svenska etablissemanget håller på att kasta masken och övergå till att öppet legitimera våldsamma grupper och deras metoder. Och det råder ingen brist på opportunistiska sadister som är beredda att träda in och fylla den efterfrågan på våld som därmed uppstår. I värsta fall kan det valår vi just har gått in i bli det blodigaste i modern svensk historia.
FRIA TIDER
