Det nordiska försvarssamarbetet kan komma att synkroniseras ytterligare. Vi övar redan regelbundet med varandra inom NORDEFCO (Nordic Defence Cooperation) som det militära samarbetet mellan Norge, Sverige, Danmark, Island och Finland heter. Vi har samordnat viss utrustning, materialinköp och språk (vilket har blivit engelska på grund av Finland).
Nu kan vi gå mot ytterligare en fördjupning och utåt sett ett förtydligande av samarbetet genom ett gemensamt uniformssystem. Det är fortfarande på planeringsstadiet, men går i linje med NORDEFCO:s riktlinjer om att delvis eftersträva en kostnadseffektivitet med gemensamma inköp.
NORDEFCO binder samman de fem nordiska länderna men är ingen försvarsallians i klassisk mening, vilket gör samarbetet svagt utan bindande avtal eller överstatliga institutioner. Den operativa förmågan kommer att stanna på den nationella nivån, vilket medför att båda Sverige och Finland även fortsättningsvis kan beteckna sig som alliansfria.
Sverige har via sin solidaritetsdeklaration förbundit sig till att inte förhålla sig neutralt om ett nordiskt land eller EU-medlemsland blir angripit militärt, vilket har öppnat upp för en eventuell framtida fördjupning av samarbetet från svensk sida. Norge, Island och Danmarks NATO-medlemskap försvårar dock ett allmänt djupare åtagande inom NORDEFCO-ramverket med anledning till att undvika att NATO dras in i en eventuell konflikt.
NORDEFCO bidrar till att Norden går från en transnationell kulturgemenskap till att även bli en säkerhetsgemenskap. En av utmaningarna inom försvarssamarbetet är att enas kring säkerhetspolitiska mål, medel, metoder och samarbetspartners. För Sverige och Finland ligger det säkerhetspolitiska fokusen kring Östersjöområdet, samtidigt som det för Norge och Danmark rör sig mer om Atlanten med Grönland och i synnerhet Svalbard. Det i realiteten skulle innebära att i ett fördjupat försvarssamarbete skulle Norge och Danmark kunna bidra mer till den svenska och finska säkerhetspolitiska målen än vice versa.
Idén om Norden som ett skyddsobjekt är inte helt ny, utan kan spåras tillbaka till 1800-talets skandinavism som var en liberal nordisk nationalism som ville minska det kungliga inflytandet och utöka den nordiska samhörigheten. Samarbetstanken sattes på test under det Andra dansk-tyska kriget 1864, då det svenska stödet uteblev trots löften. Efter den danska förlusten gick sedermera deras försvarsdoktrin ut på att försöka hålla tysken på gott humör snarare än att förlita sig på ett nordiskt samarbete.
Den svenska försvarsplanen innan andra världskriget var att Sverige skulle försvaras i Finland i händelse av ett ryskt angrepp. När Finska Vinterkriget därefter utbröt 1939 gjorde Sverige bedömningen att maktbalansen var sådan att det inte skulle vara gynnsamt för Sverige med ett militärt inträde och vi förklarade oss därmed som icke-krigförande. Tyskland förväntade sig också en strikt neutralitet av Sverige under den tyska ockupationen av Danmark och Norge, vilket Sverige förhöll sig till för att undvika repressalier.
Sveriges agerande under andra världskriget har försvårat ett samtida nordiskt försvarssamarbete, där de tidigare ockuperade nordiska länderna valde ett kollektivt försvar inom NATO framför Norden efter Andra världskriget. Vår nutida solidaritetsdeklaration lyser därmed också tämligen genomskinligt med det kollektiva minnet av vårt tidigare agerande, och det tillsammans med vår försvarsmakts låga samlade militära kapacitet.
Samarbetet har ändå underlättat för den numer nerbantade svenska försvarsmakten genom att ge oss förmågan att öva på brigadnivå, då vi i dagsläget saknar egna resurser för ändamålet.
Det nordiska samarbetet är ändå i sig inget nytt. Den stora skillnaden från kalla krigets dagar är dock att den nuvarande krigsplaneringen länderna emellan sker öppet.
Jonas Nilsson
