Den amerikanske kritikern H.L. Mencken skrev en gång att han satte Beethoven framför Tjajkovskij därför att han, sina meriter till trots, bakom sitt verk inte hade ett känsloliv som gick utöver det hos gängse skomakare eller butiksföreståndare, medan Beethoven, å andra sidan, låter oss förnimma känslolivet hos en gud. Mencken var visserligen, på det sätt som var så typiskt för honom, benägen att dra varje kritisk reflektion till sin yttersta spets. Men onekligen ligger det någonting i observationen att det bakom varje konstnärligt uttryck, oavsett om det gäller måleri, musik, prosa eller någon annan aktivitet som fodrar en mental kraftansträngning, måste finnas en viss mentalitet. Denna mentalitet kan gestaltas i en form som tilltalar något av våra sinnen eller uppväcker någonting i vårt känsloliv. En mentalitet som kan vara antingen hög eller låg, kraftfull eller ynklig, tilltalande eller vämjelig.
Det är idag ett vanligt grepp bland personer på högerkanten att tala om att västerlandet befinner sig i ett tillstånd av förfall. Att tala om ett förfall kan tyckas märkligt då det som aldrig förr produceras häpnadsväckande kvantiteter musik, litteratur, konst och film som dessutom utkommer i fler genrer än någonsin tidigare. Problemet är naturligtvis att när man skrapar på ytan så är det rentav glädjande om man finner skomakarens eller butiksföreståndarens känsloliv bakom dessa uttryck för kultur. Det mesta av det som skapas inom musik och litteratur skulle inte existera om inte något verkligt kreativt sinnelag visste att omvandla dessa produkter till profit. Mycket av den statssubventionerade kulturen skulle inte existera om inte någon fann nöje i att veta hur dessa verk kan provocera samma medborgare som har finansierat dem genom skattsedeln. Det kan tyckas paradoxalt, men den postmoderna kulturen bygger på en mer eller mindre fredlig samexistens mellan kommersialism och kulturradikalism.
För att göra situationen ytterligare problematisk så är stora delar av den samtida högern oförmögen att formulera något verkligt tillfredsställande alternativ till detta. Skälen är flera. Om vi håller oss till Sverige så är vi numera alltigenom ovana att definiera svensk kultur i några andra termer än jämställdhet, tolerans och mänskliga rättigheter. Det blir nästintill provocerande att utsträcka denna definition till att innefatta folkdans, snaps och att stå i kö till systembolaget. I det första fallet skulle alltså svensk kultur bestå av en syntes av liberalism och socialism. I det andra skulle det mer eller mindre vara reducerat till kitsch. Vi behöver ett alternativ till detta. Ett alternativ som är obefläckat av moderna ideologier, svensk provinsialism och postmodernt kaos; som övertrumfar det i varje bemärkelse och som kan säga någonting om vad det verkligen innebär på ett djupare plan att vara europé. Vi behöver, för att sammanfatta budskapet i en nyutkommen bok, återfå en känsla av det gotiska.
Lars Holger Holm och Kenneth Maximilian Geneser har skrivit Gotisk, som handlar om den gotiska erfarenheten i svunnen tid såväl som i nutid. Den växlar mellan svenska och danska, precis på samma sätt som den skiftar mellan att berätta om goterna som inte längre finns bland oss och dem som ännu lever sina liv. Boken kombinerar historia, reseskildring, filosofisk betraktelse och kulturkritik på ett synnerligen framgångsrikt sätt. Den gotiska erfarenheten betraktas från alla tänkbara vinklar, vilket skapar ett tilltalande helhetsintryck.
I kapitlet "Den gotiska mentaliteten" skriver Holger Holm vad han anser att karakteriserar den gotiska människans inre liv: Känslan för det dynamiska. Eller om så vill, en sorts svårdefinierad rastlöshet som hela tiden driver den gotiska människan till att aldrig riktigt stanna upp utan ständigt övervinna sig själv. Detta fångas i Kirkegaards definition av ångest, vilken skiljer sig från rädsla och fruktan genom att vara en fruktan för ingenting. Det finns möjligen ingenting som bättre uttrycker vår allmäneuropeiska erfarenhet. Motviljan mot stillastående, oförmågan att nöja sig med det som givits och driften att ständigt vilja expandera sina domäner. Det är ett sätt att förhålla sig till världen som, då som nu, inte på något sätt är okomplicerat. Vi som lever idag får bevittna hur denna rastlösa energi, istället för att få ett utflöde, på ett destruktivt sätt har vänt sig inåt.
Boken avslutas med en reseskildring från Tyskland där Holger Holm skriver följande rader apropå det kulturella tillståndet i Europa:
Därmed sluter sig på ett både konkret och symboliskt vis cirkeln. Hela epoker framträder likt koncentriska ringar i världsträdet. Kriget, konsten, religionen och kättjan ligger samlade och bevarade inne i dessa årsringar. I centrum av trädet har förvisso förruttnelsen, på grund av drakens gnagande vid trädets rot, satt in. Kärnan är tom, men eftersom den skapade naturen skyr ett vakuum uppstår just i det som inte längre är, i den urgröpta vegetationen, incitamentet till ny rörelse och förvandling.
Kultur är identitet och hierarki. Det är uttryck för identitet i den grad att det återspeglar förhoppningarna och farhågorna hos människorna som bär upp och skapar kulturen. Men all kultur är också hierarkisk eftersom vissa uttryck är mer fulländade, mer intensiva och står över mindre välartikulerade uttryck. Det som avses med att tala om förfall, eller förruttnelse, är att mycket av den kultur som skapas idag till skillnad från hur det brukade vara inte är något särskilt smickrande uttryck för vilka vi är.
Mycket av det som anses vara så kallad västerländsk kultur säger ingenting om den västerländska människan, och det som väl sägs är sannerligen inte vackert. Stora delar av den europeiska traditionen ligger så djupt under permafrost att den ibland kan tyckas vara omöjlig att få grepp om. Emellertid kan ingenting i en kultur helt utplånas. Symboler kan trängas undan och begravas så djupt att hoppet kan förloras, men allt som krävs för att de återigen ska komma upp till ytan är ett töväder.
Det är därför en bok som Gotisk är oerhört viktig. Den nöjer sig inte med att vilja vissa oss vad det innebar att vara europé under en tid som har passerat, utan vill också säga att mycket av detta ännu lever och mår bra i våra dagar. Allt i det postmoderna Europa är inte reducerat till vänsterideologi och kitsch. Men det är väldigt enkelt att hänfalla till pessimism och därmed missa den identitet som ännu existerar om man bara vet var man ska fästa blicken. Det är den stora behållningen med Gotisk.
Det finns vid det här laget ett överflöd av litteratur som behandlar vår samtid från en alltigenom pessimistisk utgångspunkt. Därför krävs också verk med förmågan att inspirera, och kanske till och med lyfta upp läsaren till en högre nivå. Gotisk är en bok som, genom att lyfta fram det bästa i vår samtid med det förflutna som fond, förmår att inge läsaren med en känsla av inspiration som inte alltid är så enkel att finna på andra håll.
THOMAS WEBER
