Tidningen Welt har redogjort för de praktiska problem med asylinvandring som Fria Tider skrivit om i tre decennier, nämligen att invandringen i grunden är illegal och att det därför inte går att utvisa en asylsökare som dyker upp i mottagarlandet för att söka asyl om invandraren inte ärligt berättar hur han tog sig in i Europa.
Även om det går att avgöra varifrån invandraren kommer ursprungligen, exempelvis Somalia, så kan det vara svårt att rent praktiskt utvisa till Somalia eftersom landet inte tar emot sina egna medborgare om de utvisas med tvång. Det handlar ytterst om att länder kontrollerar sina egna luftrum och att ett svenskt statsflygplan inte kommer att få tillstånd att landa i exempelvis Mogadishu, om det finns utvisade personer med ombord.
Att flyga utvisade personer på kommersiella flygplan är inte heller någon god idé eftersom de flesta länder tillämpar ett så kallat transportörsansvar för kommersiella flygbolag, som gör att de ansvarar ekonomiskt för alla kostnader relaterade till människor som förs med utan lagligt stöd, såsom utvisade somalier i Somalias fall. Omvänt gäller att flygbolag som medför illegala invandrare från Somalia till Arlanda kan hållas ansvariga för kostnaderna för dessa somalier, varför illegala inresor med flyg är ovanliga. På det här sättet stoppade Socialdemokraterna även invandringen med färja till Trelleborg under asylkaoset 2015, genom att införa gränskontroller i hamnen och ålägga rederierna transportörsansvar där.
För att komma in i ett mottagarland och söka asyl utan att riskera att omedelbart skickas tillbaka måste den illegala invandringen ofta i praktiken ske över en landgräns. Tyskland har till skillnad från Sverige många landgränser mot många länder; Polen, Tjeckien, Österrike, Schweiz, Frankrike, Luxemburg, Belgien, Nederländerna och Danmark. När stora mängder illegala invandrare kommit från exempelvis Vitryssland via Polen har Tyskland infört gränskontroller mot Polen, vilket skedde 2023. De har dock i praktiken varit helt verkningslösa eftersom illegala invandrare fritt kunnat ta sig till ett annat EU-land som gränsar till Tyskland, och sen resa in därifrån och söka asyl.
Vad Tyskland nu för första gången gjort är att upprätta fullständiga gränskontroller mot samtliga grannländer. Invandrare kan fortfarande ta sig till en sådan gränskontroll och söka asyl direkt vid den tyska gränsen, men det är inte så smart som det låter.
Under veckans migrationskonferens ansåg CSU och CDU, de två kristdemokratiska partierna i Tyskland som nu befinner sig i opposition, att Tyskland inte borde ta emot asylansökningar som inkommer vid dessa gränser. Tyskland gränsar ju bara till uppenbart säkra grannländer, ansåg CSU/CDU, och invandrarna bör därför hänvisas till att söka asyl i det land de befinner sig.
Så kommer det inte att bli, eftersom regeringen vill följa Genevekonventionerna som stadgar att alla har rätt att söka asyl vid gränsen. Men Tyskland ingår liksom samtliga grannländer i Schengen-samarbetet där den så kallade Dublinförordningen gäller, som innebär att en invandrare som tar sig in i unionen ska få sin asylansökan prövad i det första EU-land han passerar.
De tyska gränskontrollerna kommer därför i praktiken att göra det möjligt att alltid ta emot en asylansökan och sedan tillämpa Dublinförordningen genom att avvisa invandraren till det grannland han kom ifrån. Eftersom samtliga grannländer är säkra länder med säkra asylsystem, precis som i Sveriges fall, så kommer Tyskland undantagslöst att kunna ställa tillbaka varje asylsökare på andra sidan gränsen igen, och hänvisa denne till att söka asyl i grannlandet. Trots att CSU/CDU inte får gehör för sitt krav på direktavvisningar så innebär därför gränskontrollerna ett de facto totalstopp för asylinvandring till Tyskland från och med nu.
Det är möjligt att vissa grannländer kommer att protestera mot tillämpningen av Dublinförordningen och det är möjligt att EU-kommissionen så småningom kommer att kräva att Tyskland tar bort sina gränskontroller. Men i stort sett kommer Tysklands relativt enkla åtgärder att fungera, och för Sverige, som saknar landgränser till problemländer på invandringsområdet, har det varit enkelt att genomföra liknande förändringar alltsedan Dublinförordningen trädde i kraft 1990, om man nu hade velat stoppa invandringen, förstås.
För Tysklands del var det hotet om att förlora regeringsmakten till ett genuint oppositionsparti – Alternativ för Tyskland – som till sist fick regeringen att ge upp invandringsprojektet och kasta in handduken. Det skedde dock i ett läge där Tyskland i princip redan blivit omvandlat till en mångkultur, med allt vad det innebär, och ytterligare invandring inte behövs för den som önskar säkra landets tredje världen-beblandade framtid. Dessutom träder EU:s omfördelningsmekanism så småningom i kraft och då kommer Tyskland behöva ta emot tredje världen-invandrare oavsett vad regeringen i Berlin tycker om saken.
I Sverige finns för närvarande inte någon opposition mot den förda invandringspolitiken representerad i riksdagen, i alla fall inte någon genuin sådan. Men däremot finns en folklig opposition och ett invandringskritiskt tonläge i den mediala debatten, liksom förstås två stora partier som gått till val på att låtsas vilja stoppa invandringen. Det återstår att se hur länge Moderaterna och SD kan fortsätta med invandring med oförminskad styrka under sådana förhållanden, och i synnerhet nu när Tyskland har visat att massinvandringen är ett helt frivilligt projekt.
