Jag är en mamma som vill göra er uppmärksamma på hur verkligheten ser ut för de familjer vars barn tagits av socialtjänsten enligt LVU.
Jag kan vittna om den brist på rättssäkerhet i domstolen som råder när ett LVU-mål tas upp.
Socialtjänsten kan påstå vad som helst om föräldrarna, barnen och familjens situation utan att någon utomstående granskar dessa påståenden, tar fram bevis eller begär fakta.
Domstolen, med en lagkunnig och ett antal nämndemän utan erforderlig kompetens, fattar avgörande och oåterkalleliga beslut. Domstolarna går helt på vad socialtjänsten skrivit – de nekar sakkunniga vittnen, till exempel läkare och barnpsykologer, att medverka.
När man som förälder sedan vill få hem sina älskade barn ställs man inför en kompakt mur av misstro och avvisande ifrån socialtjänsten och domstolen. Det är socialtjänsten som har veto och om de inte vill samarbeta med föräldrarna så får dessa aldrig tillbaka sina barn igen.
De flesta föräldrar får aldrig hem sina LVU-placerade barn.
Föräldrarna kan göra en så kallad hemtagningsbegäran som betyder att de vill få tillbaka sina barn. Socialtjänsten gör vid en hemtagningsbegäran en utredning där de i 99 procent behåller barnen på LVU. Denna utredning tar cirka fyra månader. Om socialtjänsten inte tycker att barnen ska få komma hem så tycker inte domstolen det heller.
Det spelar ingen roll vad föräldrarna har gjort för förändringar eller om man är beredd att göra allt som socialtjänsten begär. Det spelar ingen roll om anledningen till att socialtjänsten tog barnen är borta eller om barnen själva bara vill få komma hem till mamma och pappa!
Det är skrämmande lätt att bli av med sina barn och omöjligt att få dem tillbaka om inte socialtjänsten medverkar. Är det verkligen så här socialtjänstlagen och barnkonventionen är menade att tolkas och praktiseras?
Är det verkligen statens mening och mål med LVU att barn och föräldrar ska skiljas åt för alltid? Vad tror ni detta gör med människor och deras hälsa?
När jag växte upp var socialtjänsten något man vände sig till om man behövde hjälp eller stöd. Nu är socialtjänsten en hänsynslös maktapparat som aktivt arbetar med att leta efter barn och kartlägga familjer. Tvångsåtgärder kommer i första hand, inte som sista utväg.
Socialtjänsten bedriver en barnhandel i Sverige med barn som tas ifrån sina riktiga föräldrar och placeras via vinstdrivande koncerner till familjehem och institutioner. Det är tyvärr också ett välkänt faktum att många barn far illa i familjehemmen och på statliga institutioner.
Jag efterlyser en saklig och transparent debatt om detta problemområde inom socialtjänsten samt förståelse för dem som hamnar i denna situation och de barn som förlorar sina riktiga föräldrar.
Eva Schwarzvogel
Mamma till tre barn.
