Vad kommer att hända under 2020 när det gäller internationell handel? Det viktiga är nu inte längre WTO och stora internationella handelsöverenskommelser utan Trumpadministrationens arbete att reformera villkoren för handel.
Den nuvarande amerikanska regeringen ser och utnyttjar handelspolitik på ett sätt ingen tidigare president gjort – som en integrerad och mycket viktig del av nationens internationella makt och inflytande – och använder handelsförbindelser sömlöst vid sidan av sitt finansiella inflytande, militär strategi, diplomati och så vidare. Bilaterala handelsavtal ersätter därvid omfattande transnationella fördrag.
Vad kommer nu att hända? Utgångssituationen 2017 var, att den tidigare handelspolitiken understödd av WTO och de multinationella företagen avsiktligt avindustrialiserade USA utan hänsyn till att betydande delar av befolkningen i vissa regioner där blev fattigare, och medelklassen i USA allmänt försvagades. USA:s välstånd skars ned i syfte att bygga upp andra länders, en process som även medförde större företagsvinster för de multinationella företagen. Konventionell utrikeshandelsteori om fördelarna med handel gällde inte här på grund av (a) bristen på ömsesidighet i villkoren för handeln (exempelvis tillämpade många länder betydligt högre tullar och icke-monetära hinder än USA), och (b) Kina som en diktatur med stor kontroll över sin ekonomi tillämpade systematiskt regler ofördelaktiga för amerikanska företag.
Man kan säga att handelspolitiken är Trumps huvudskäl för att överhuvudtaget engagera sig i politik, och den blir nog huvudfaktorn vid den kommande bedömningen av hans presidentperiod(er). Invandringspolitiken, som fått mycket uppmärksamhet, ser han bara som en nödvändig och självklar del av att skydda USA, men är inte det område han främst engagerat sig i. Genom att samla en mindre grupp unikt kvalificerade och praktiskt kunniga personer såsom dagens handelsminister, finansminister och den speciella handelsrepresentanten och huvudförhandlaren med Kina har han kunnat genomdriva förändringar i det internationella handelssystemet, som – i alla fall för tillfället – helt ändrat dess utveckling. Multinationella handelsavtal ersätts med bilaterala avtal mellan USA och aktuella länder och makten har vridits ur händerna på de multinationella företagen och de regeringar som försökt skapa ett handelssystem som utnyttjar USA:s efterfrågan men reducerar dess ekonomiska inflytande.
Handelsavtalen under 2019 gällde främst Korea, Japan, Mexiko/Kanada (USMCA) och Kina. USMCA ersätter handelsavtalet NAFTA, som Trump karakteriserat som det värsta misstaget på handelsområdet någonsin. Genom den frihandeln förlorade ett antal av USA:s delstater delar av sina industrier, och sedan avtalets start 1994 har USA förlorat 5 miljoner tillverkningsjobb och 50.000 fabriker. Dessa försvann i betydande utsträckning till Mexiko och Kanada – bland annat genom att kinesiska och europeiska företag på grund av bristande bestämmelser i NAFTA-avtalet till dessa två länder leverera kunde komponenter avseende exempelvis bilindustrin, sätta samman dessa där och tullfritt exportera bilarna till USA. Genom att kräva att produktionen av minst 75 procent av sådana komponenter utförs i Nordamerika (och delvis med bestämda minimilöner) har EU:s och Kinas möjligheter att tullfritt exportera bilkomponenter från sina hemländer väsentligen fallit bort. Regler med samma syfte gäller andra varuområden.
När nu USMCA preciserat de nya reglerna för tullfri export till USA förväntas nya stora investeringar ske i Nordamerika av de utländska företagen i syfte att dessa ska kunna behålla sina marknadsandelar. Investeringarna kommer att ske i Mexiko eller USA, eftersom Kanada genom sin klimat- och energipolitik har slagit undan benen för sin tillverkande tyngre industri. Det landet mister därigenom också delar av sammansättningsindustrin. Valet USA istället för Mexiko främjas då – förutom av Mexikos brottsvåg och korruption – av de mycket förbättrade villkoren för att driva företag i USA. Bortfallet av byråkratiska regleringar, utbildad arbetskraft, låga skatter och billig energi är några betydelsefulla påverkande faktorer.
Det i januari i år undertecknade första handelsavtalet med Kina innebär kraftigt ökad import till Kina av amerikanske produkter (och därmed ett minskat handelsunderskott för USA), bättre skydd för amerikansk intellektuell egendom och vissa nya regler för företags etablering och verksamhet i Kina. Men avtalets omfång är ändå begränsat, och många problem har skjutits till ett följande andra avtal. Frågan är dock om ett sådant kommer att ingås. Kraven i olika avseenden, som USA ställer, är troligen för långtgående för en diktatur som Kina, som vill kunna kontrollera allt och vars utveckling delvis baserats på global imitation, inklusive stöld av intellektuell egendom. Med tanke på att Kinas mål uppenbarligen är att bli världens ledande industrination även gällande högteknologiska produkter, kan de amerikanska reglerna, som kräver ömsesidighet och fair play vara för hindrande. Regelverket skulle sannolikt också imiteras av de europeiska nationerna och då ytterligare minska Kinas handlingsfrihet.
Kanske tror Trumpadministrationen inte på något ytterligare avtal med Kina utan istället förutser en framtid, där istället tullar ännu mera minskar detta handelsunderskott. Det primära målet torde istället vara att av utrikespolitiska, strategiska och militära skäl fortsätta att få amerikanska (och multinationella) företags underleverantörssystem att flytta bort från Kina. Efter en övergångsperiod kan andra asiatiska länder, Mexiko etc. hantera de flesta av dessa.
I år startas svåra handelsförhandlingar med EU. USA beslöt efter andra världskriget att stödja många europeiska nationer genom att dessa tilläts lägga högre tullar på amerikanska produkter än USA lade på deras. Systemet ändrades inte när Europa så småningom nådde ett stort välstånd utan fortlever. USA vill nu genomföra konsekvent ömsesidighet i nivåer avseende tullar och icke-monetära handelshinder, vilket EU-länder våldsamt protesterar mot. Troligen får vi uppleva att USA tvingas lägga tullar på europeiska produkter i syfte att tvinga bort det föråldrade systemet. Den stora tyska bilindustrin fruktar de allvarliga konsekvenserna av att bortfallet av bilkomponenter till Mexiko/Kanada nu kommer att utökas genom högre tullar på kompletta bilar direkt till USA. Det finns inga skäl att tro att Trump inte kommer att genomdriva ömsesidighet med dess konsekvenser för det stora europeiska handelsöverskottet gentemot USA. Ett bakomliggande irritationsmoment är, att bara en minoritet av EU-länderna uppfyller sin förpliktelse gentemot Nato att satsa 2 procent av BNP på försvaret. Tysklands andel är runt 1,4 procent. Detta medför att USA står för ca 70 procent av Natos totala försvarsutgifter, vilket amerikanska skattebetalare naturligen ogillar.
Europas ställning påverkas samtidigt negativt av att Kinas minskande handelsöverskott gentemot USA medför lägre inköp av europeiska varor, och att bortfallet av amerikansk efterfrågan pga tullar gör att Kina önskar öka sin försäljning till Europa. EU:s finansiella system är redan bräckligt på grund av euron och södra Europas kräftgång, Brexit genomförs och motståndet mot ett federalt Europa syns öka. Ett handelskrig med USA innebär en ytterligare börda, som sänker en redan otillräcklig tillväxt. USA, vars höga tillväxt i år ger Trump full handlingsfrihet, kommer att vinna ett eventuellt handelskrig, vilket eliminerar Europas numera oförtjänta privilegier gentemot USA. Trump har därigenom genom sina avtal blivit den största reformatorn av internationell handel sedan andra världskriget. Om han blir omvald, är förhoppningsvis den politiska globalismen nästa område han omdanar.
