Torsdagens DN ger rikliga bevis för journalistikens fortgående förfall i det som ska vara den svenska dagspressens flaggskepp.
I ett och samma nummer hittar man minst fyra-fem artiklar som alla har till syfte att visa hur ondskefullt Ryssland är.
Michael Winiarski skriver i en artikel att Ryssland nu skickat minst 2.000 "spetsnaz-soldater" att delta i markstrider i Syrien.
Sanningen är att det fullständigt saknas bevis för detta. Sedan länge lägger IS och al-Qaidaklonen Jabhat al-Nusra (nyligen omdöpt till Fateh al-Sham) ut bilder på män i kamouflagedräkt som påstås vara ryssar.
Det kan vara sant, det kan vara osant.
Vad som däremot är välkänt och inte förnekas på något håll är att åtskilliga tusen ryska medborgare deltar i kriget på terroristsidan och att detta är ett mycket allvarligt orosämne för Ryssland, ett skäl till att Ryssland alls agerat i Syrien.
Erik Ohlsson rapporterar om påståendena att Assadregimen använder klorgas i slutstriden om Aleppo. FN:s sändebud Staffan de Mistura påstås ha bekräftat gasattackerna.
Går man till BBC får man läsa hela de Misturas uttalande som löd: "Det finns en hel del belägg för att det faktiskt ägt rum", sade han till reportrar. "Om det ägt rum är det en krigsförbrytelse och skulle som sådan kräva att alla ... tar itu med det omedelbart." Den sista meningen hade fallit bort i DN.
Det hade också varit DN:s skyldighet att rapportera om att anklagelser om gaskrigföring är närmast rutin i Syrien och att inte bara regimen bevisligen haft kemiska vapen tidigare utan att terrorgrupper har tagits på bar gärning med innehav av kemiska stridsmedel. Gasattackerna mot al-Ghouta 2013 som närapå utlöste ett fullskaligt amerikanskt angrepp på Syrien är fortfarande outredda.
Annika Ström Melin rapporterar om utsikterna att stoppa den rysk-tyska gasledningen Nordstream 2. "Motståndet växer", heter det och allt fler tyska kristdemokrater och socialdemokrater påstås vara kritiska till projektet.
Det fantastiska är att leveranser av gas i en ledning nu axiomatiskt kan beskrivas som ett säkerhetshot. Hetsen mot den ryska gasen anförs av Gunnar Hökmark, vars partikamrater godkände Nordstream 1, när den byggdes. Men då var gasen opolitisk, nu har den blivit ett säkerhetshot.
För Sveriges del är frågan helt irrelevant eftersom vi inte alls importerar gas (förutom dansk gas på västkusten).
I detta fall ser man tydligt hur ett kommersiellt amerikanskt intresse (vicepresidenten Joe Bidens son är dessutom aktör i Ukrainas gasindustri) omedelbart omvandlas till ett svenskt journalistiskt huvudtema.
Anna-Lena Laurén, DN:s Moskvakorrespondent, toppar så denna anrättning med en beskrivning av den "ideologiska oredan" i öst. Tänka sig, en del Petersburg-bor vill inte ha en minnesplakett till marskalk Mannerheim i sin stad – en person som ledde två krig mot Ryssland!
Oförståelsen är kompakt. Rysshatet får i stort sett styra hela världsbilden. Om Donald Trump säger att han tänker tala med Putin och kanske till och med skulle kunna erkänna "annekteringen" av Krim så stämplas han som fascist av tidningens chefredaktör Peter Wolodarski, vars egen familj härstammar från Ryssland.
Det ska bli intressant att följa DN om Trump skulle vinna valet. Kommer då kampanjen för Nato-anslutning att fortsätta med oförminskad styrka, trots att det innebär att vi skulle lägga Sveriges öde i händerna på en fascist?
DN arbetar sedan flera år intensivt för att driva Sverige allt längre in i Nato. Det är inte en kampanj som kan jämföras med Herbert Tingstens, som mestadels skedde med blanka vapen och som tystnade när han insåg sig slagen i opinionen.
Nej, det här är en absolut tondöv och mekanisk kampanj som förs i värsta kallakrigsanda. Metoden är den berömda pastor Janssons som i marginalen till sin predikan noterade: "Argumenten svaga. Höj rösten!"
Uppenbarligen har ägarfamiljen gett mycket stränga förhållningsorder, för det är en kampanj som i en följd av år förts till priset av sjunkande upplaga. DN sålde 344.000 exemplar per utgivningsdag 2007. När siffran några år senare hade sjunkit med 17 procent slutade företaget att redovisa sina siffror till AB Tidningsstatistik, men av årsredovisningarna att döma fortsätter upplagan att falla.
Ingen önskar DN:s död. Men ägarna håller tillsammans med en liten journalistkamarilla på att gräva dess grav.
I denna kamarilla spelar före detta vänsteraktivister en viktig roll. Att utnyttja journalister som gjort avbön för "marxist-leninistiska" ungdomsförsyndelser är perfekt eftersom de hela tiden har något att bevisa, sin "demokratiska trovärdighet", och således måste ta i mer än gängse journalister.
När man särskilt från DN-håll larmar om "Putintroll" till vänster och höger, i de politiska extremerna, så skyler man det faktum att det är precis så DN-kampanjen arbetar – en kombination av journalister fostrade i 70- och 80-talens radikala antisovjetism efter bland annat Tjeckloslovakien- och Afghanistaninvasionerna och gammal antikommunistisk surdeg i kretsar som Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek etc. där man sysslar med att för sjuttioelfte gången utkämpa slagen om Normandie och Karelen.
En något så när nykter individ måste konstatera att etiketterna vänster och höger här blivit alltmer obrukbara. Är det vänster eller höger att försvara Syriens nationella integritet mot utifrån finansierade och organiserade terrorgrupper? Är det vänster eller höger att föredra att Sverige fortsätter en beprövad neutralitetspolitik framför att under trycket av alarmistisk journalistik hoppa i famnen på en stormakt?
Är det vänster eller höger att förorda en saklig syn på det nya Ryssland – "med vårtor och allt" – framför en som låtsas som att järnridån aldrig fallit och att Putin är en genetisk Stalin-klon?
Är det vänster eller höger att förorda en tydlig fredspolitik mot alla våra grannländer istället för att som Margot Wallström för första gången i modern historia förklara att vi inte talar med statsöverhuvudet i vårt största grannland?
DN:s fortsatta färd utför det sluttande planet vore kanske uthärdlig om det fanns tydliga motvikter. Men på samma sätt som DN fjärmar sig från förnuft och kritiska diskussioner gör också en hel del andra medier det. Samtidigt håller stora delar av Sverige på att hamna i total mediaskugga när de berövas sina traditionella lokaltidningar.
Att återställa kontakten med verkligheten har traditionellt varit det bästa sättet att återställa kontakten med läsarna. Det är aldrig för sent att prova denna gamla ricinkur för vacklande mediaföretag.
STEFAN LINDGREN
Stefan Lindgren är Rysslandskännare och journalist. Han har periodvis varit anställd på DN under 1980-talet och bloggar idag på 8dagar.com samt utger sedan 1997 nyhetsbrevet "Ryska posten" som kommer en gång i veckan. Gratis provexemplar kan beställas på red@rysk.info.
