"Grekerna har levt över sina tillgångar" och "Grekland har tagit lån som man inte kunnat betala tillbaka". Så har svensk media förklarat den grekiska skuldkrisen under de senaste veckorna.
Det är visserligen sant, men en ganska förenklad bild av hur Grekland kunnat skuldsätta sig så till den milda grad att man talat om hotande statskonkurs. Inte minst eftersom den ger upphov till en rad följdfrågor. Bland annat frågar sig många varför Grekland tillåtits att låna mer och mer pengar.
Från diktatur till demokrati
För att kunna svara på den frågan måste man gå tillbaka i tiden, närmare bestämt över 40 år tillbaka i tiden. I början av 1970-talet var Grekland ännu en diktatur styrd av en högerpolitisk militärjunta som under 60-talet tagit kontrollen över landet efter decennier av kommunistisk terror mot landets efterkrigsregering.
Grekland betraktades under de här åren inte som ett pålitligt och välfungerande land i samma bemärkelse som andra europeiska länder såsom Västtyskland, Frankrike, Nederländerna eller Sverige. Man hade alltså inte möjlighet att låna pengar från utlandet på samma villkor som västerländska demokratier.
1974 avskaffades juntan och året därpå började landet demokratiseras. Som ett led i demokratiseringsprocessen ansökte grekerna om att få gå med i dåvarande EG. 1981 ansågs Grekland uppfylla kraven för medlemskap och gick med i det samarbete som senare kom att utvecklas till en europeisk union.
Den grekiska lånefesten
Men man kan även upptäcka ett annat fenomen i Grekland under de här åren, den grekiska staten lånade mer och mer pengar. 1980 uppgick den grekiska statsskulden till 22,6 procent av BNP, 1993 hade den skuldkvoten växt till över 100 procent.
Från 1981 fram till 2004 styrde nämligen, med undantag för några få års avbrott i början av 90-talet, det grekiska socialdemokratiska partiet Pasok över Grekland. De hade plötsligt tillgång till möjligheten att låna upp stora summor pengar från utlandet för att satsa på generösa och populära välfärdsreformer.
År 2000 gick grekerna med i det europeiska valutasamarbetet EMU genom att låsa sin valuta till den nya euron. Hela tiden fortsatte man att låna pengar för att kunna finansiera sina välfärdssystem, lån som delvis doldes av att Grekland upplevde en kraftig BNP-tillväxt från mitten av 90-talet ända fram till finanskrisen.
Statsskuld räknas nämligen ofta som en procentuell andel av BNP, vilket gör att ett land där BNP stiger kraftigt även kan låna mycket pengar på kort tid utan att marknaden reagerar nämnvärt på det. Det blir då inte förrän tillväxten upphör som man även upptäcker att lånen skenar iväg.
Omedvetna borgenärer
Anledningen till att Grekland tilläts låna så pass mycket pengar beror på att man på mindre än tio år under 1970-talet gått från att betraktas som ett politiskt instabilt land, till ett land som var medlemmar i EG. Det ansågs med andra ord helt plötsligt som relativt riskfritt att köpa räntebärande papper som utfärdats av den grekiska staten, de var ju i en ekonomisk union med Europas ekonomiska tillväxtmotor Västtyskland.
Ännu så sent som 2007 var räntespridningen mellan Grekland och Tyskland liten, endast 0,25 procentenheter, vilket innebär att marknaden ansåg kreditrisken för att låna ut pengar till de båda länderna som nästintill identisk. Att låna ut pengar till den grekiska staten var för marknaden ungefär samma sak som att låna ut pengar till Tyskland.
Tyskarna hade omedvetet blivit borgenärer åt grekerna.
Finanskrisen
Hösten 2007 slog finanskrisen till mot hela västvärlden med bland annat stora börsras. Krisen fortsatte därefter de kommande åren med att marknaden började ifrågasätta de risker man tog när man investerade, eller lånade ut, sina pengar.
I början av 2010 avslöjades att Grekland hade felrapporterat sina budgetunderskott och alltså var betydligt mer skuldtyngda än vad omvärlden tidigare känt till, vilket utlöste en förtroendekris för hela landet. Räntespridningen mellan Tyskland och Grekland steg till flera procentenheter och Grekland tvingades betala mer och mer i ränta på sina lån och fick därför plötsligt problem med att låna pengar.
Men det var inte i första hand grekiska privatpersoner eller företagare som investerat i grekiska räntebärande papper. Efter att den grekiska marknaden för statsobligationer kollapsat i april 2010 beräknade man att en stor del av pengarna som Grekland hade lånat, hade lånats från europeiska banker.
Enligt en uträkning som The Economist gjorde våren 2010 så var det framförallt tyska, franska och schweiziska banker som Grekland var skyldigt pengar. Tidningen uppskattade att tyska och franska banker tillsammans riskerade att förlora mer än 100 miljarder euro om den grekiska staten gick i konkurs.
Ett krispaket behövdes därför med omgående nödlån till Grekland, inte för att rädda Grekland utan för att rädda tyska och franska banker och i förlängningen dessa båda länders ekonomier.
Och det är ungefär där som Grekland är idag. Grekland är fortfarande ett kraftigt skuldtyngt land vars skuldkvot satt i relation till BNP skjutit i höjden på senare år, framförallt på grund av att landets BNP fallit kraftigt.
Anders
