Den aktuella migrationsdebatten har så sakteliga börjat ventilera tidigare tabubelagda frågor men det är fortfarande alltför känsligt att sakligt granska vissa av invandringens konsekvenser.
Det är uppenbart att människor fortfarande känner sig tvungna att hävda det som exempelvis historikern Dick Harrison gör: Att invandringen sedan gammalt har varit omfattande och varit till nytta för Sverige. Förvisso ligger en hel del sanning i detta.
Men varför inte i stället granska dagens situation och ta upp nutidens aktuella problem? Till exempel följderna av en stor invandring av individer som saknar utbildning och dessutom har så låg IQ att de måste inlemmas i särskolan.
Ett axiom inom ekonomisk teori är likhetsaxiomet, som innebär att man antar att alla folkgrupper har samma intelligensfördelningar (samma medelvärden och standardavvikelser). Men frågan är om detta axiom enbart är ett önsketänkande eller om det har en vetenskaplig grund.
Svaret på frågan har givits av två forskare i en viktig bok: IQ and the wealth of nations av Richard Lynn och Tatu Vanhanen. (2002)
Den publicerade sammanställningen av nationers IQ har ställts i relation till respektive nations välstånd och därefter publicerats på internet. I korthet visar sammanställningen viktiga samband som vederlägger likhetsaxiomets giltighet.
Intelligensfördelningen (den standardiserade IQ-fördelningen, även kallad klockkurvan eller Gauss fördelning) har ett medelvärde på 100 och en standardavvikelse på 15 IQ-enheter.
De resultat som de två forskarna har publicerat uppvisar betydande skillnader i medelintelligens mellan olika länder:
Flera asiatiska länder, såsom Japan och Kina, har en medel-IQ på 107.
Sverige och flera europeiska länder har en medel-IQ på omkring 100.
Många afrikanska stater, till exempel Somalia, Kongo, Tanzania, Uganda, Sudan, Angola, Rwanda har en medel-IQ på omkring 70. Även flera arabländer, såsom Irak, har en genomsnittlig IQ-nivå betydligt under den svenska.
Dessa förhållanden får betydande konsekvenser för Sverige: I första hand för integrationen i den svenska skolan, i andra hand för arbetslösheten.
Elever från dessa länder har skrämmande låga utbildningsresultat och alarmerande hög arbetslöshet. Ändå marginaliseras problemen av både av historiker och politiker.
Som en kognitiv utvecklingsstörning bedöms idag en IQ-nivå mellan 50 och 70 (enligt ICD-10). En stor andel av nämnda nationers elever har således med västerländska mått mätt en utvecklingsstörning som gör att de måste undervisas i hjälpklass eller i särskolan. Bland svenska elever befinner sig 2 procent inom detta intervall medan 50 procent av invandrarna från låg-IQ-länder befinner sig där.
Den praktiska konsekvensen av dessa förhållanden är att Sverige behöver utbilda ett stort antal särskolelärare och dessutom svara för en stor utbyggnad av särskolan.
Dessutom måste nya program och nya pedagogiska metoder utvecklas för att motarbeta effekterna av stimulusfattiga miljöer.
Dessa och relaterade konsekvenser är på ett anmärkningsvärt sätt försummade i behandlingen av de elever som kräver både speciell pedagogik och specialutbildade lärare. Om inget görs riskerar vi i framtiden att få stora mängder barn som inte mäktar med skolans krav, skolkar, och – alltmer praktiserat – ägnar sig åt bidragsberoende och kriminalitet när dörren till den ordinarie arbetsmarknaden är stängd.
STURE ERIKSSON
Sture Eriksson är docent i psykologi vid Uppsala universitet och numera pensionerad forskare i testmetodik och intelligenstestning. Han skriver om mänsklig olikhet och intelligens i sin blogg.
