Att döma av RT:s rapportering har det fredsavtal för Ukraina som utarbetats i Minsk av Putin, Merkel, Hollande och Poroshenko små chanser att lyckas.
Washington har inte skrivit under avtalet. Hur ska det kunna bli fred när Washington beslutat att trappa upp konflikten för att kunna utnyttja den för att bedriva proxykrig mot Ryssland?
Minskavtalet innehåller ingen hänvisning till USA:s militära agerande i Ukraina. Generallöjtnant Ben Hodges, befälhavare för amerikanska armén i Europa, offentliggjorde nyligen att en amerikansk bataljon är på väg till Ukraina. De ska utbilda ukrainska styrkor i hur man slåss mot ryssar och rebeller. Utbildningen ska inledas i början av mars, berättade generalen, som också meddelade att det är mycket viktigt att inse att de stridande i Donetsk och Luhansk "inte är separatister”. De är nämligen ”ställföreträdare för president Putin." Man kan undra vad detta blir för fred, när vapen och militära rådgivare i bataljons styrka är på väg till Washingtons marionettregering i Kiev.
Även själva avtalstexten är skriven för att misslyckas. De enda parterna som undertecknat avtalet är utbrytarrepublikerna. Övriga undertecknare är en OSSE-representant, Ukrainas förr-förr-förr-förre president Leonid Kutjma och Rysslands ambassadör i Kiev. Varken den tyska förbundskanslern eller någon av de franska, ukrainska eller ryska presidenterna som förmedlade affären ville skriva under. Med andra ord har ingen av dessa länder – än mindre USA – någon skyldighet att verkställa avtalet.
Enligt Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier var deklarationen ”inte tänkt att undertecknas av ledarna".
Avtalets uppfyllande är beroende av åtgärder från det ukrainska parlamentet och den ukrainske premiärministern. Ingen av dessa är under Leonid Kutjmas kontroll, inte ens under president Poroshenkos. Denne i sin tur är istället under Washingtons kontroll. Vem som kontrollerar Ukrainas nazistiska miliser är oklart, men i vart fall är det inte den reguljära militären. Så länge både Washington och Ukrainas extremhöger vill ha en konflikt med Ryssland lär freden utebli.
Avtalet är ingenting annat än en lista över förväntningar som inte har någon chans att infrias. En förväntning är att Ukraina och republikerna kommer att förhandla fram villkor för framtida lokala val i provinserna, som kommer att föra dessa tillbaka till ukrainsk kontroll. Och dagen efter dessa lokala val, men före den konstitutionella reform som man också avtalet om och som ger regionerna autonomi, ska Kiev ta kontroll över gränserna till Ukraina och mellan provinserna. Jag tolkar detta som en total utförsäljning av republikerna Donetsk och Lugansk. Tydligen är det så de båda republikernas ledarna också ser det, eftersom Putin mer eller mindre tvingade dem att skriva under avtalet.
En annan förväntning är att Ukraina kommer att stifta lagar om självstyre som är godtagbara för republikerna samt deklarera generell amnesti för republikernas ledare och militära styrkor. Kiev och republikerna ska också förhandla fram hur Kiev åter ska beskatta de nya självstyrande områdena samt återigen tillhandahålla sociala betalningar och aktivera banktjänster.
I slutet av 2015 ska Kiev genomföra omfattande konstitutionell reform som decentraliserar det ukrainska politiska systemet och ger autonomi till regionerna Donetsk och Lugansk. Först därefter ska Kiev ta kontroll över gränserna mot Ryssland.
Både Putin och Poroshenko rapporteras ha uppgivit att det viktigaste som uppnåtts är eldupphöret med start den 15 februari. Men vapenvilan är inte till nytta för Donetsk och Lugansk, vilka är de som lyckas bäst i konflikten. Dessutom kräver överenskommelsen att republikerna ger upp erövrat territorium och att drar sig tillbaka gränserna från september förra året. Därutöver skall frivilliga från Frankrike och andra länder som har kommit till republikernas hjälp utvisas.
Avtalet återställer i ett slag Kievs alla förluster i det krig som de själva startade. Samtliga risker som avtalet innebär ligger på republikerna och den ryske presidenten.
Provinserna är skyldiga att ge upp allt de vunnit medan Washington tränar och beväpnar Kievs styrkor för att återigen anfalla dem. Republikerna måste ge upp sin trygghet och lita på Kiev, långt innan man där röstar fram det överenskomna självstyret, om man någonsin gör det. Och naturligtvis, om det ensidiga avtalet resultatet i ett misslyckande kommer Putin och republikerna att få skulden.
Varför gör Putin en så dålig affär och tvingar republikerna att acceptera den? Det underminerar Putins nationalistiska stöd inom Ryssland och kan göra det lättare för Washington att försvaga honom och kanske få honom störtad. Det hela ser ju mer ut som en kapitulation än en rättvis uppgörelse. Kanske är Putins strategi att ge extra generösa villkor i förvissning om att det hela kommer att misslyckas oavsett, för att sedan kunna konstatera att han själv minsann gjort vad han kunnat?
Washingtons kupp i Kiev och attacken på de rysktalande ukrainare i östra och södra Ukraina är en del av Washingtons strategi för att återta sin position som världens enda supermakt. Rysslands självständiga utrikespolitik och dess växande ekonomiska och politiska relationer med Europa blev ett problem för Washington. Nu används Ukraina för att angripa och demonisera Ryssland och dess ledare, med målet att förstöra Rysslands ekonomiska och politiska förbindelser med Europa. Det är vad sanktionerna handlar om.
En fredsöverenskommelse i Ukraina på några andra villkor än de egna är oacceptabel för Washington. Den enda acceptabla överenskommelsen är en som utgör ett nederlag för Ryssland.
Det är svårt att undvika slutsatsen att den ryska regeringen gjorde ett strategiskt misstag när man sade nej till önskemålen från Donetsk och Luhansk om att få förenas med Ryssland. Människorna i Donetsk och Lugansk provinser stödde förening med samma massiva majoritet som folket på Krim gjorde.
Om provinserna skulle fått förenas med Ryssland, skulle konflikten ha varit slut. Sanktioner, bojkott och hatpropaganda fick man ju oavsett. Och varken Ukraina eller Washington skulle ha attackerat ryskt territorium. Genom att avvisa återföreningen ställde Putin upp sig själv som slagpåse för västs propagandamaskin – till ingen nytta.
Under de många månader som konflikten (hittills) pågått har Putins rykte och anseende i väst förstörts. Ryssland rankas jämsides med ebola och Islamiska staten. Putin är nu en "ny Hitler" som "intrigerar för att återställa det sovjetiska imperiet." Den ryska nyhetskanalen RT är en ”terroristorganisation” och så vidare och så vidare. När CNN intervjuar Obama är bilden av Putin baserad på lögner. Putin kunde inte bli mer demoniserad även om den ryska militären hade invaderat hela Ukraina och återinlemmat det i Ryssland, som det växelvis varit en del av eller underställt under tidigare århundraden.
Den ryska regeringen borde noga överväga om Moskva nu hjälper Washington i dess strävan efter att uppnå en egen seger i Ukraina.
PAUL CRAIG ROBERTS
Paul Craig Roberts [ hemsida ] är nationalekonom, författare och kolumnist. Han var USA:s biträdande finansminister under Ronald Reagans första presidentperiod och har sedan dess anlitats som finanspolitisk expert av den amerikanska kongressen vid över 30 tillfällen. Han har varit redaktör vid Wall Street Journals ledarsida och redaktör vid National Review. Han är medförfattare till boken The Tyranny of Good Intentions.
