De väluppfostrade svenskarna gör sitt bästa för att inte lägga märke till de många tiggarna som blivit en påträngande del av stadsbilden. Men våra moraliska låsningar gör att vi pratar om detta problem så lite som möjligt. Det finns strikta regler om hur man skall prata om detta känsliga ämne och det är lätt att ”säga fel”.
Vi känner till det ”rätta sättet” att prata utan att komma till någon kärnfråga. Detta kan illustreras av bekymrade artiklar som uppmanar till skuld och mer välvilja. Thomas Hammarberg och Soraya Post artikel i SvD den 10 november är ett färskt exempel. En artikel i lokaltidningen Vi i Vasastan(1/11) problematiserar något och presenterar tiggeriet som ett dilemma: ”Tiggeri sätter skuld och skam i gungning och slungar oss in i en verklighet där orättvisa och ojämlikhet inte går att fly ifrån… Samtidigt kolliderar känslan av att bli besvärad av en tiggare med ens självbild av att vara god och moraliskt rättfärdig.” I en artikel veckan därpå tillförs några komponenter: ”ja jag vet. Det låter inte så lite pretentiöst, och lite kristet”. Men hotet finns från de tiggerikritiska: ”För vad skulle hända om vi släppte loss de krafter som vi nu rensar bort från kommentarsfältet?” Frågan är känslig så det är svårt att skriva om den på annat sätt än att situationen är jobbig och att det finns rysliga åsikter som föreslår åtgärder för att bli av med tiggarna, så den offentliga reaktionen blir att inte tala om problemlösningar, utan att adla vankelmod till insikt.
Det acceptabla sättet att kritisera tiggeriet liknar det mest försiktiga sättet att kritisera invandringen. Effekterna för Sverige nämns inte, utan istället skuld och skam för att invandrarna far så illa. Problemet för Tove Lifvendahl är att ”fler och fler som kommer hit fastnar i miljöer som inte är värdiga och får oss att skämmas över att ”hjälpen” är så erbarmlig” (SvD 9/11). Hon ger inte mycket för ”de som kallsinnigt säger att ”ja, jag har ingen skyldighet att hjälpa er”. Det tycks i hög grad vara en fråga om att ha rätt attityd; svensken skall vara empatisk och inte kallsinnig. I en sekulariserad tid hyllas det kristna sinnelaget som har lätt till skuld, skam och plikt.
Ett argument som inte framförs till tiggeriets försvar är påståenden om ”berikande”. Att tiggeriet är en belastning för samhället är uppenbart, men upplevs som ett otillräckligt argument. Svensken har blivit så domesticerad att han inte kan stå för det svenska kollektiva intresset. Den som är väluppfostrad vet att det är ”de andras” perspektiv som är det rätta. Men att hjälpa romer och andra från en misär i Sverige håller inte som avvisningsargument om de vill stanna trots den erbarmliga servicen. Vi får gärna uppgradera login med en stjärna eller två, men det är ett önskemål, inget villkor för att inte åka hem. Empati för invandrare duger därför inte som argument mot massinvandring.
Det rationella argumentet för restriktioner är det nationella intresset. Sverige agerar med andra länder när vi ser interaktionen som berikande, inte annars. Landets självständighet ger oss rätten att välja bort relationer som vi finner exploaterande. Men många slirar i frågan om självständighet och även om samhällsnytta. Har vi en kollektiv plikt att hjälpa varje tiggare som knackar på vår port eftersom vi är både rika och goda? Egenintresset råder på individuell nivå, men på kollektiv nivå kan vi vara lite oansvariga och hoppas att beslutsfattare som har betalt för besvärliga beslut håller i plånboken. Det är snarast oansvarighet än generositet som är drivkraften till den undfallande moralen. Det är som när barnen tigger till sig en godispåse. Det kan kosta att få lugn och ro.
En bra lösning för de flesta väljare vore förmodligen att politikerna tog initiativet, gärna hänvisade till ett EU-beslut, och skickade hem romerna. Medborgaren kunde sedan säga att hon i och för sig inte saknar tiggarna i stadsbilden, men är lite oroad över att utvisningen utförts onödigt polisiärt och att hon ibland undrar hur de hade det nu i Rumänien. Men den svenske politikern är lika vankelmodig som många väljare. Det är bättre för karriären att vara den medkännande än den problemlösande. Journalistkollektivet är än mer empatipratande och den halva av befolkningen som vill ha lösningar rensas ut ur kommentarsfältet. Svensken kan säga att tiggeriet reser frågor om vad som är moraliskt rätt, men många ids inte ens försöka ge ett svar på vad politiken bör göra. Ett antal politiker utfrågades i medias om sitt personliga beteende: de svarade alla: ”jag ger ibland”. Snällismen ligger som en våt filt över problemet.
Att hyckla eller ljuga kräver ofta en viss intellektuell ansträngning och ett gott minne. En förvirrad monolog utan konklusion kräver minimala insatser och undviker ansvar. Den massiva ökningen av tiggeriet borde ha resulterat i en diskussion och en konklusion, men den gängse svenska reaktionen är att tjuvpassa samt uttrycka lite ”tycka synd om”. Politikerna och journalister är lika villrådiga. De är svårt att ta det svenska etablissemangets beskrivning av beteendet som en manifestation av svensk generositet på allvar. Förklaringen ligger snarare i mesighet; en rädsla för att avvika som mindre empatisk; en rädsla för ett ställningstagande som kan kritiseras. Det råder en flykt från komplikationer och besvär. Det är lätt att intala sig att godispåsen till barnen och en slant till tiggaren inte är undfallande mesighet utan generositet; det känns bättre så.
JAN TULLBERG
Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014.
