Viktor Orban, som i sin ungdom var en av förgrundsgestalterna inom den ungerska antisovjetiska rörelsen, är landets utan jämförelse mest populära politiker. Han har dock väckt våldsam avsky bland intellektuella i väst, och även bland somliga i Ungern. Orbans första period som premiärminister varade 1998-2002 och var relativt händelselös. Hans andra period, som tog sin början i maj 2010, har däremot varit turbulent.
Den socialistiska/liberala koalition som Orban efterträdde utvidgade Ungerns offentliga sektor och försökte köpa de offentliganställdas lojalitet genom att införa generösa möjligheter till tidig pension på förmånliga villkor. Koalitionen gjorde också icke bofasta zigenare som stundtals vistades i riket till ungerska medborgare och erbjöd utlänningar asyl. Man tog bland annat emot en stor grupp påstådda flyktingar från Tibet.
Orban har satt stopp för allt detta. Han har nekat medborgarskap till zigenare som inte kan visa att de varit bosatta i Ungern en längre tid. Och han har låtit meddela invandrare som uppehåller sig i Ungern att de inte längre kan räkna med att lyfta bidrag på ungerska skattebetalares bekostnad.
Eftersom Orban har en kvalificerad majoritet i det ungerska parlamentet bakom sig har han lätt kunnat genomföra sina reformer. Han har också räckt ut handen till det mer högersinnade, och uttalat antizigenska, nationalistpartiet Jobbik som är Ungerns tredje största parti. Orban har dessutom öppet trotsat den ungerska vänstern genom att göra medlemmar i det kontroversiella Jobbik till ledamöter i parlamentets kulturutskott.
Orbans kanske djärvaste åtgärd har varit att bevilja ungerskt medborgarskap till personer av ungersk härkomst bosatta i grannländer som Rumänien och Slovakien. Ungern tillhörde förlorarna i första världskriget och blev av med ungefär två tredjedelar av sitt territorium genom Trianonfördraget som ingicks 1920. Cirka en tredjedel av den ungerska befolkningen bodde i territorier som tilldelades andra länder. De ungrare som hamnade i Rumänien behandlades mycket illa, de som hamnade i Jugoslavien dödades eller utvisades efter andra världskriget. Orban har inte uppmuntrat ungrare i andra länder att söka ansluta sig till Ungern. Men att han har givit dem medborgarskap och uppmuntrat dem att se sig själva som ungrare har ändå lett till vissa slitningar i relationerna med de berörda grannländerna.
Orban har vidare ändrat växelkursen för Ungerns valuta, forinten, utan att först rådgöra med EU. Han har förklarat att hans ståndpunkter när det gäller såväl penningpolitik som frågor angående mänskliga rättigheter dikteras av Ungerns intressen, och inte EU:s.
Den åtgärd som har väckt störst vrede hos den multikulturella, kulturmarxistiska vänstern är Ungerns nya grundlag. Tiotusentals ungrare samlades utanför Orbans hus för att fira när lagen trädde i kraft den 2 januari i år. Den nya grundlagen ger premiärministern större befogenheter och drar en tydlig skiljelinje mellan ungerska medborgare, som åtnjuter fulla rättigheter, och personer som vistas i Ungern utan att vara ungerska medborgare.
Att grundlagen i sin inledning nämner att Ungern har lidit under såväl nazistisk som kommunistisk ockupation har retat intellektuella som tjänstgjorde i Ungerns gamla kommunistregim. Ungerska konstnärer och författare, särskilt judiska sådana, såg snabbt till att försona sig med Sovjetunionen och dess agenter. Det förvånar inte att en ungersk-judisk marxist som Agnes Heller (för övrigt en mycket intelligent kvinna, som jag känner personligen) har gått till rasande angrepp mot Viktatorn, som Viktor Orbans motståndare föraktfullt kallar honom. Och i Europaparlamentet brukar i synnerhet den välkände vänstermannen Daniel Cohn-Bendit drabbas av raseriutbrott så snart Orban förs på tal. Auktoritär galning hör till det snällare som Cohn-Bendit har kallat Orban.
Fler och fler visar prov på samma vrede som Cohn-Bendit. Andreas Mölzer, österrikisk ledamot i Europaparlamentet, noterar i en artikel i Junge Freiheit att det knappt går en dag utan att EU överväger nya åtgärder för att isolera den ungerska regeringen, som EU tycks betrakta som det första steget mot inrättandet av en fascistisk diktatur i Ungern.
Beteendet påminner Mölzer om de brösttoner som EU tog till 2000 när man försökte bestraffa Österrike för att FPÖ, som påstods vara högerextremt, och dess ledare Jörg Haider tilläts vara med i en koalitionsregering. Då som nu gjordes det gällande att Europakonventionen gav EU rätt att ingripa mot länder som bröt mot de mänskliga rättigheterna. Då som nu förklarade den tyska förbundskanslern, ivrig att visa hur "antifascistiskt" hennes land blivit, att Tyskland placerat sitt farliga, högerinriktade grannland under bevakning.
Någon sådan bevakning förs dock inte på tal när före detta Stasi-agenter gör karriär och når inflytelserika positioner inom tysk politik, eller när det tyska vänsterpartiet, som till stor del består av gamla östtyska kommunister, tar plats i delstatsregeringar. I den västeuropeiska intelligentians ögon är det moraliskt förkastligt att vara konservativ nationalist, men fullständigt godtagbart att vara kommunist. Ett välkänt exempel är att den numera kristdemokratiska tyska förbundskanslern Angela Merkel har ett förflutet som medlem i den östtyska kommunistiska ungdomsrörelsen.
Den artificiellt uppiskade proteststormen mot Ungern sätter fingret på de stora skillnader i mentalitet som föreligger mellan de västeuropeiska länderna och de länder som var en del av östblocket. Paradoxalt nog verkar järnridån ha fungerat som en skyddsmur i vissa avseenden. De östeuropeiska nationerna har aldrig tvingats genomgå den multikulturella indoktrinering som genomsyrar de västliga demokratierna, utan har förblivit vad den tyske filosofen Herder kallade historiska kulturnationer. De låtsas inte ens omfamna de skuldkomplex eller den människorättsideologi som har undertryckt det nationella medvetandet i Västeuropa och i synnerhet i det omskolade och aggressivt masochistiska Tyskland.
Orban är en post-kommunistisk, nationalistisk ledare. Han har formats av de erfarenheter han har gjort under en långvarig kommunistisk diktatur erfarenheter som politiskt korrekta politiker i väst gärna vill sopa under mattan till förmån för angrepp mot en tandlös, ja närmast mytologisk, extremhöger.
Orban är uppvuxen i en familj som tillhör den reformerta protestantiska kyrkan en kyrka som av ungerska patrioter betraktas som landets statskyrka, trots att flertalet ungrare är katoliker. De flesta av Ungerns framstående nationalister, som till exempel Ferenc Rákóczy, har ända sedan 1700-talets början varit protestanter och för det mesta också kalvinister. Katoliker betraktades med misstanke eftersom de bekände sig till de Habsburgska ockupanternas religion.
En annan faktor som kan ha bidragit till att forma den unge Orban är att han är född och uppvuxen i Székesfehérvár i västra Ungern, ungefär halvvägs mellan gränsen mot Österrike och Budapest. När jag senast besökte Ungern 1965 var den största sovjetiska truppenheten som fanns i landet förlagd i just Székesfehérvár. Trupperna hade lämnats kvar där efter att Sovjetunionen slagit ned den ungerska folkresningen 1956, som en påminnelse om vem som bestämde och för att kunna ta itu med eventuella ytterligare oroligheter i den ungerska huvudstaden.
Bland dem som motsätter sig Orbans vision av en stolt ungersk nation, återuppstånden efter kommunismen, återfinns inte bara fanatiska mångkulturanhängare och förespråkare av öppna gränser, utan även en annan vänsterinriktad grupp som huvudsakligen består av judar. De ungerska judarna förföljdes under den nazistiska ockupationen, inte bara av tyskar, utan i vissa fall också av ungrare som samarbetade med de tyska ockupanterna. Åtskilliga judar betraktade Stalins arméer som en skänk från ovan.
Ungerska judar, inklusive flera av mina egna släktingar, var djupt insyltade i två brutala kommunistiska diktaturer, först 1919-1920 under Bela Kun (född Cohen) och sedan 1945-1956 under den stalinistiske diktatorn Matyas Rakosi (född Rosenfeld). Wikipedias artiklar om dessa båda mördare betonar att de inte var religiösa. Faktum är likväl att de tillhörde det judiska folket. Den judiska inblandningen i Ungerns kommunistiska regimer har med nödvändighet orsakat antisemitism, något som framgick tydligt redan under resningen 1956. Judiska historiker som Jacob Talmon och Richard Pipes har tagit upp den här problematiken i sina böcker. På Wikipedia väljer man emellertid att bortse från sådan forskning, för att istället skylla den antisemitism som förekommer i Ungern på fascism och på den kristna religionen.
Själv anser jag att dessa övernitiska kritiker av Orban lever i det förgångna. Vissa av dem är dessutom djupt komprometterade eftersom de har tjänat en brutal diktatur som installerats av en främmande makt. Icke desto mindre är det lätt att förstå varför de är oroliga. De skulle föredra att Ungern styrdes av en regering av det avnationaliserade slag som EU vill se.
Men någon sådan regering kommer knappast att se dagens ljus i Ungern, eller i de flesta av de länder som har kastat av sig det sovjetiska oket. I sådana länder är nationalismen fortfarande stark och livskraftig.
Västvärlden har rört sig för snabbt, och för långt, i antinationalistisk riktning. Det är tillfredsställande att kunna konstatera att ungrarna inte följer vårt exempel.
PAUL GOTTFRIED
Paul Gottfried är professor emeritus i humaniora och upphovsman till flera böcker om det politiska klimatet i dagens USA. Han har skrivit After Liberalism, Multiculturalism and the Politics of Guilt och The Strange Death of Marxism. Hans senaste bok är Leo Strauss and the Conservative Movement in America.
Från och med april 2012 kommer Paul Gottfried att återkomma med regelbundna kolumner i Fria Tider.
