För första gången har ett forskarlag kunnat rekonstruera solaktiviteten vid slutet av den senaste istiden, för cirka 20.000-10.000 år sedan, genom att analysera spårämnen i iskärnor på Grönland och droppstenar från Kina. Under denna istid var Sverige täckt av en stor inlandsis som sträckte sig ner till norra Tyskland, och havsnivån var mer än 100 meter lägre än idag på grund av att vattnet låg på land som glaciäris.
Den nya studien, som publicerats i Nature Geoscience, visar att solens variation påverkar klimatet på samma sätt oavsett om klimatet är extremt, som under istiden, eller som idag.
– Studien visar ett oväntat samband mellan solaktivitet och klimatförändringar. Den visar dels att förändringar i solaktiviteten inte är något nytt och dels att solaktiviteten påverkar klimatet, framför allt regionalt. Förståelsen för processerna gör att vi kan skapa bättre prognoser för till exempel Sveriges framtida klimat, säger Raimund Muscheler, docent i kvartärgeologi vid Lunds universitet och medförfattare till studien i ett pressmeddelande.
Solens påverkan på klimatet har debatterats livligt på senare år, framför allt med koppling till de senaste 15 årens inbromsade uppvärmning. Det finns fortfarande stor oklarhet kring hur solen påverkar klimatet, men studien pekar på att det inte är den direkta solenergin som är den viktigaste faktorn utan istället indirekta effekter på atmosfärscirkulationen.
– Lägre solaktivitet kan leda till kallare vintrar i Sverige och Nordeuropa. Det handlar om att solens UV-strålning påverkar den atmosfäriska cirkulationen. Intressant nog visar samma processer att det blir varmare vintrar på Grönland med ökat snöfall och ökad stormaktivitet. Studien visar också att solens olika processer behöver finnas med i klimatmodeller för att bättre förutsäga framtida globala och framför allt regionala klimatförändringar, säger Muscheler.