Eftersom ett debattprogram i Sverige naturligtvis inte kan ha "invandringspolitik" som tema, valde gårdagens Agenda istället den mer lite mer partiska utgångspunkten "Vilket ansvar har Sverige och EU för att flyktingar inte skall dö på väg till Europa?". Det är ungefär som om man i Nordkorea skulle diskutera utrikespolitik, men väljer att sätta rubriken "Hur kan vår demokratiska folkrepublik under Kim Jong Uns briljanta ledarskap bäst bekämpa amerikansk och japansk imperialism?".
Sverige har inget som helst ansvar för den sjunkna båten på Medelhavet. Ansvaret för denna katastrof ligger på fartygets tunisiske kapten och på afrikanerna själva, som dels satte sig i båten till att börja med och dels tände eld på den när motorn havererade.
Det är egentligen helt bisarrt att organisera en debatt kring detta ämne, med en Jimmie Åkesson mot sju övriga som vill samma sak och fritt ljuger, fabulerar och för en skendebatt. Det blir en tävling om vem som vill vara mest generös och vem som kan komma med mest irrelevanta inlägg.
Fredrik Reinfeldt inledde med att prisa hur många syrier vi hittills tagit emot:
"Ja, Sverige gör redan väldigt mycket. Redan i år har vi tagit emot 7 000 från Syrien."
Det är märkligt att "göra något" alltid handlar om hur många som kommer till Sverige, där principen ju fler desto bättre är den som gäller.
"En trasig värld påverkar Sverige."
Att Mellanöstern står i lågor behöver inte alls betyda att vi måste rasera Sverige. Det är det politiska etablissemanget som väljer en sådan linje. Uttrycket "ta sitt ansvar" återkommer naturligtvis flera gånger, men att just Sverige skall ta en ovanligt stor del av ansvaret förklaras på ett märkligt sätt:
"Det är bara det att länderna har väldigt olika nivå på kapaciteten att ta emot."
Det är ett helt nytt resonemang. Om det stämmer så bör nog Tobias Billström sluta orera om att andra länder skall "ta sitt ansvar", eftersom de tydligen saknar kapacitet. Om de bara hade varit lika väl förberedda som Sverige, skulle de naturligtvis ha följt vårt exempel och öppnat dörrarna helt.
Samtliga deltagande partier utom Sverigedemokraterna vill ha en i princip fri flyktinginvandring, med den skillnaden att Reinfeldt och Löfven, av någon anledning, endast vill ha den för personer som tar sig hit med hjälp av smugglare. Av debatten framkom att Vänsterpartiet, Centern och givetvis Miljöpartiet vill att Sverige ska dela ut asyl på plats i tredje världen. Det intressanta är att Moderaterna och Socialdemokraterna egentligen inte har några principiella invändningar mot detta, utan man säger sig bara befara att trycket skulle bli för stort. Det är ett märkligt resonemang, eftersom de sedan är noga med att måla upp flyktinginvandringen som en resurs som ska rädda pensionerna och så vidare. Intressant är också att Reinfeldt förkastar asylmöjligheter vid svenska ambassader med att "det skulle snabbt på ett väldigt omfattande sätt förändra hur många vi nu talar om", medan Löfven talar om "proportionerna", trots att det egentligen är förbjudet att tala om volymer, vilket mediestormen mot Tobias Billström vittnade om.
Även om Löfven visar upp en mer pragmatisk sida är det fullt möjligt att hans mer extrema samarbetspartners, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, lyckas driva igenom sin linje vid kommande regeringsförhandlingar. Kanske vore detta i och för sig en bättre lösning, då det får systemet att kollapsa avsevärt snabbare.
Reinfeldt sammanfattar hur han ser på debatten om invandringen på följande sätt.
"Sverige kan med högt buret huvud faktiskt visa vad vi har gjort och hur stort ansvar vi har tagit."
Det handlar alltså främst om någon sorts prestige för personerna inom vårt politiska etablissemang. För att åtnjuta denna prestige är man beredd att helt släppa sitt ansvar för Sveriges framtid.
När det sedan blir Jimmie Åkessons tur levererar han kvällens enda logiska och ärliga inlägg. Han framhåller helt korrekt att Sveriges linje med fri asyl för exempelvis alla syrier och eritreaner ger skadliga signaler, och skapar ännu mer människosmuggling och fler tragedier av den typ som debatten tog sitt avstamp i.
Intressant är att de övriga inte överöste honom med varken "främlingsfientlighet" eller "människosyn", men jag misstänker att i mindre grad beror på en ny mognad än en överenskommelse om att så mycket som möjligt lämna Åkesson utanför debatten. Som bekant försöker man visa väljarna en debatt som i största möjliga mån utgår från den traditionella blockpolitiken.
Riksdagens sju invandringspartier har emellertid ett dilemma. Om man debatterar med Åkesson ökar man stödet för SD, men det gör man även om man nonchalerar honom, särskilt när man försöker beskylla varandra för att vara beroende av partiet.
Kvällens pinsammaste lågvattenmärke bjöd Jan Björklund på, när han på fullt allvar tog upp svenskarnas utvandring till USA och till och med lyfte fram Vilhelm Mobergs fiktiva romanfigurer Karl-Oskar och Kristina. Den som för fram detta "argument" utan ansats till ironi tänker sig uppenbarligen att det inte är någon skillnad på att ta emot svenskar och somalier. Inte heller är det någon skillnad på att invandra till 1800-talets USA och dagens Sverige. Men visst, vi kan ju göra ett experiment. Ge en jordlott i Härjedalen till varje syrier istället för bidrag. Kanske får vi njuta av hur det nya Minnesota växer fram. Och kanske inte.
Jonas Sjöstedt tycker att Sverige ska gå före med asylvisum i ursprungsländerna. Jag är tveksam till om man verkligen kan tala om att "gå före" när ingen annan kommer att följa efter. Vi skulle i så fall bli ensamma om denna princip, liksom vi är värst på de flesta andra migrationsområden, och trycket skulle öka än mer på just Sverige. Sedan kommer Stefan Löfven med ytterligare lite behaglig verklighetsflykt:
"Förstå vad det händer, när den här regionen äntligen får ordning, när vi ser att också den kommer att blomstra. Vi ser det lite grann i Kurdistan."
Observera att det är Mellanöstern han talar om, och att det stora föredömet där är Kurdistan, troligen den irakiska delen.
För att avsluta lite närmare verkligheten, låter jag Jimmie Åkesson få sista ordet:
"Jag menar att Sverige redan har haft en alldeles för stor invandring och vi kan inte svälja fler människor. Vi kan inte försörja fler människor. Det ser vi inte minst i den diskussion vi hade om välfärden alldeles nyss. Vi kan inte heller, med tanke på den segregation vi ser, med tanke på det utanförskap vi ser, med tanke på hur det svenska samhället har splittrats under de senaste decennierna, fortsätta lösa flyktingpolitiken på det här sättet. Vi måste rikta om resurserna till hjälp i närområdet."