Igår häktades Dan Park efter helgens polistillslag mot Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö. När Park greps var det inte första gången hans konst blev föremål för svenska myndigheters intresse. När han tidigare under våren ställdes inför rätta begärde åklagaren att han skulle genomgå en sinnesundersökning, en så kallad paragraf 7-undersökning. Park skulle förklaras sinnessjuk. Tidningen Dispatch International skrev i en ledare att samhället har ett behov av att sätta "psyk-stämplar" på politiska dissidenter. Kanske har de rätt.
Dan Park driver ett antal olika bloggar på internet där vi alla kan ta del av, bland annat, hans gatukonst. För oss som inte bor i Malmö är det framförallt på hans bloggar som vi från hemmets lugna vrå kan förundras eller förfäras över hans framfart. Ingenting tycks heligt för Park. Muslimer, judar, afrikaner, politiker, samhällsdebattörer och dömda brottslingar hör till dem som allra flitigast hamnar i skottgluggen och får pryda Parks konstverk; många gånger med både namn och bild.
Från liberalt håll vill man gärna fråga sig vilken konstnärlig kvalitet som Dan Parks alster egentligen uppnår. Finns det så mycket av värde att tala om? Är det inte rent av så att åklagaren hade en poäng med sin paragraf 7-undersökning och att Dan Park inte är mentalt tillräknelig?
För att kunna ge ett bra svar på dessa frågor behöver vi förflytta oss tillbaka i tiden. Nästan 124 år tillbaka, närmare bestämt.
En julidag 1890, på en landsväg i närheten av Paris, vandrade en svårt skadad man längs vägen. I byn Auvers-sur-Oise, knappt tre mil från den franska huvudstaden, fick mannen vård för en förmodat självförvållad skottskada som han hade i bröstet. Dagen därpå avled han av den svåra infektion han ådragit sig som resultat av skadan.
Mannen på vägen var ingen mindre än konstnären Vincent van Gogh. En man som under större delen av sitt liv led av mental ohälsa och som på detta sätt slutade sina dagar. En man vars storslagna konst sedan dess berört miljoner och åter miljoner människor. Det är svårt att som konstintresserad inte bli berörd om man någon gång sett hans verk på Van Gogh-museet i Amsterdam, på något av de van Gogh-utställningar som hålls, eller för all del de två tavlor som finns på Nationalmuseum i Stockholm.
Hundratals psykiatriker har genom åren försökt ställa en diagnos på honom. Schitzofreni, bipolär sjukdom, syfilis, temporallobsepilepsi, akut intermittent porfyri eller helt enkelt färgförgiftning är några av de diagnoser som ställts. Oavsett vad det var för helvete som van Gogh genomgick på insidan, så är många av uppfattningen att detta helvete var en avgörande drivkraft för de mästerverk som han skapade.
Det är lustigt, och ett ödets ironi, hur många stora skapare av konst och kulturella verk som har ett inre lidande som drivkraft. I en ledarartikel för CNN tidigare i år tog den brittiske journalisten William Lee Adams upp flera kända konstnärer och deras sviktande mentala hälsa som en avgörande drivkraft för de verk som de under sin livstid skapade. Vincent van Gogh var en av dem han tog upp, Pablo Picasso en annan. Den norske konstnären Edvard Munch, den tyske kompositören Robert Schumann, den amerikanske poeten Edgar Allan Poe och författaren Charles Dickens är andra stora män genom historien som lidit av psykisk ohälsa.
Med detta sagt blir det uppenbart att en eventuell psykisk åkomma i sig inte är tillräcklig för att kunna förminska en konstnär. Tvärtom, alla försök att förminska Dan Park genom att antyda att han är sinnessjuk, eller på andra sätt ej mentalt tillräknelig, gör enbart att man förflyttar honom till samma kategori som alla dessa stora konstnärer.
Men det finns fler beröringspunkter. När Dan Parks utställning öppnade i lördags hade en skara vänsterextremister samlats utanför galleriet för att demonstrera. En av demonstranterna utanför galleriet var Dan Park själv, som stod och höll upp en skylt med texten "Entartete Kunst" på.
Entartete Kunst. Degenererad konst. Det epitet som nazisterna i det tyska tredje riket gav åt sådan konst som ansågs fördärvlig och som sedermera förbjöds. Nyligen nämnda van Gogh var en av dessa konstnärer, Picasso en annan. Deras konst ansågs bryta mot de då rådande samhällsidealen och nazisterna rev därför ned deras tavlor från Tysklands olika konstmuseum.
Det känns igen. Dan Parks konst och upptåg vill man förbjuda. När han i april i år dömdes till tre månaders fängelse så var ett av domskälen den skylt som han hållit upp under en demonstration mot polisens så kallade "romregister". Texten "Zigenarbrott är något gott" stack i ögonen på tingsrättens ledamöter. Att zigenares brottslighet togs i försvar genom en demonstration och mediestorm i protest mot polisens brottstävjande insatser blev i Dan Parks värld till att zigenarbrott är något gott. Enkelt. Ett budskap som vem som helst kan förstå. En aktion som sparkar uppåt, mot de rådande postmoderna samhällsnormerna.
I ett sunt samhälle är det givetvis mer provocerande att grova våldsbrottslingar, varav vissa gjort sig skyldiga till kidnappningar, koppleri och människohandel, tas i försvar, än att någon protesterar emot dem som sköter försvaret.
Att Dan Park berör människor råder det inga tvivel om, han har både anhängare och motståndare. Hur många andra lyckas samla ett hundratal människor en varm sommarlördag, bara för att de oombedda ska ställa sig utanför ett galleri i Malmö och hysteriskt skrika ut sina krav på censur och förbud? Dan Park, och hans enkla klipp och klistra-konst, har lyckats få en uppmärksamhet som många andra konstnärer bara kan drömma om. Därmed har han lyckats uppfylla ännu ett av kriterierna för att kunna anses vara en konstnär av rang.
Vem vet egentligen hur Dan Parks verk kommer betraktas om hundra år? Kanske kommer framtidens generationer att se honom som en hjälte, på samma sätt som många idag hyllar Elfriede Lohse-Wächtler, en tysk konstnärinna som greps av nazisterna, sattes på mentalsjukhus och slutligen mördades inom ramen för det nazityska eutanasiprogrammet. Idag anstränger sig både vänstern och det liberala etablissemanget för att kleta nazistanklagelser på Dan Park. I de svenska makthavarnas värld är den provokative konstnären från Malmö nämligen inte bara hemlös, utblottad och sinnessjuk - utan också en förtryckare som sparkar nedåt. Det är såklart omöjligt idag, men kanske kommer svenskar om hundra år att förstå att hans konst sparkade uppåt, mot de samtida normerna och det då rådande samhällsparadigmet.
Tillsvidare får Dan Park, och vi som beundrar honom, finna tröst i den japanske regissören Kurosawas ord; i en galen värld är dåren den kloke.
FRIA TIDER
