I torsdags började fotbolls-VM. Här i Sverige får vi nöja oss med att försöka hitta något favoritland att heja på då Sverige aldrig lyckades kvala in till mästerskapet. Efter van Persies och Robbens tvåmansshow mot Spanien igår kväll är det nog många som ser fram emot fler holländska matcher. Och för dem som hoppades på Spanien som tänkbar europeisk guldmedaljör känns det förmodligen tungt idag.
Ett annat europeiskt land där det råder VM-feber just nu är Schweiz, som imorgon möter Ecuador. Hoppet står inte minst till den 21-årige forwarden Josip Drmić, som har kroatiskt ursprung. Han formar tillsammans med bosniaken Seferović, bosnien-kroaten Gavranović och albanen Mehmedi det schweziska landslagets anfallskedja. När det schweiziska landslaget imorgon springer ut på planen så gör man det alltså med en anfallskedja som helt och hållet består av fotbollsspelare med ursprung från Balkan.
När man tittar på det schweiziska landslaget går tankarna osökt till Sverige, det svenska landslaget och speciellt Zlatan Ibrahimović. Zlatan har, liksom de schweiziska anfallarna, en bakgrund från Balkan då hans mamma är kroat och hans pappa är bosniak. Zlatan har därför kommit att bli en viktig symbol i den svenska invandringsdebatten. Vad innebär det att vara svensk? Är det något man kan bli? Kanske som vem som helst kan bli? Mona Sahlin använde sig flitigt av Zlatan när hon "tog debatten" med Sverigedemokraterna under sin tid som S-ledare. I flera debatter frågade hon Jimmie Åkesson om han tycker att Zlatan är svensk och i flera andra sammanhang kände hon behov av att understryka Zlatans påstådda svenskhet.
Vad Mona Sahlin och hennes anhängare aldrig tycktes förstå var att själva ansatsen i att påpeka att Zlatan är precis lika svensk som alla andra innehåller ett slags självmotsägelse. För om nu så vore, varför ställde hon aldrig Jimmie Åkesson mot väggen och frågade honom om han tycker att Fredrik Ljungberg är svensk, eller Marcus Allbäck? Och varför var det aldrig någon som frågade sig hur svensk Rasmus Elm egentligen var efter hans kvitteringsmål mot Tyskland i det som kommit att kallas "Bragden i Berlin"?
Frågan kan verka fånig, men svaret är enkelt. Mona Sahlin och alla andra som i tid och otid känner behov av att ta upp Zlatan och hans svenskhet betraktar honom i själva verket inte alls som svensk. Istället är det hans avsaknad av svenskhet; kombinationen av uppväxten i Rosengård, den typiska förortsattityden och det, i mångas ögon, osvenska utseendet som gör honom intressant att debattera. Zlatan blev för Mona Sahlin och den invandringsliberala rörelsen en galjonsfigur för den nya svenskhet som man ville skapa och en murbräcka i debatten mot Sverigedemokraterna.
Men att vara galjonsfigur för en så krävande rörelse förpliktar. För två veckor sedan ställdes Zlatan mot väggen i samband med en presskonferens och fick frågor om EU-valet. Zlatan ombads, eller snarare avkrävdes, ett fördömande av det franska valresultatet. När frågan kommer från Aftonbladets reporter blir Zlatan för ett ögonblick allvarlig i ansiktet. Medveten om att förmodligen mer än hälften av hans supportrar i Paris Saint-Germain röstade på det parti som Aftonbladet kräver att han ska fördöma, Front National, finner han sig snabbt. Han är inte intresserad av politik säger han och försöker skynda vidare till en fråga som handlar om fotboll istället.
Hemma i Sverige låter inte reaktionerna vänta på sig. Twittervänstern på Södermalm rasar när de känner sig svikna av sin kanske främste ikon. Allra längst går Aftonbladet som från ledarplats anklagar Zlatan för att vara "dum", "bimbo" och "nonchalant".
Det är en tillsynes märklig metamorfos Zlatan genomgår när han på ett ögonblick går från att vara hyllad av en rörelse han aldrig aspirerat på att bli hyllad av, till att bli medialt lynchad i svensk kvällspress. Det är en svartvit värld där ute på den kulturmarxistiska kanten, där alla som inte okritiskt ställer sig bakom en på förhand utstakad agenda får finna sig i att bli kastad till de hungriga Twittervargarna.
Men om Zlatan är så kontroversiell i Sverige, hur ser det då ut i Schweiz kan man fråga sig. Landet där Schweizerische Volkspartei (SVP), som av svensk vänstermedia brukar anklagas för att vara främlingsfientligt och högerextremt, är största parti. Landet där det anordnas folkomröstningar om minareter, massinvandring och utvisning av kriminella invandrare. Lyfts inte det schweiziska landslagets fotbollsstjärnor fram i debatten om en mer "medmänsklig" invandringspolitik och det med svensk medias mått mätt ohyggliga i att utvisa invandrare som begår våldtäkter eller andra grova brott?
Nej, tydligen inte. I Schweiz har fotbollslandslaget lämnats utanför den politiska debatten och imorgon är Drmić precis lika mycket en representant för Schweiz som ytterbacken Lichtsteiner. Och han kommer inte att avkrävas fördömanden av valresultat av näsvisa kvällstidningsjournalister efter matchen. Det är som det ska vara, med andra ord.
FRIA TIDER
