Det är nog ingen av Fria Tiders läsare som har undgått statsminister Fredrik Reinfeldts sommartal den gångna helgen. Ett tal präglat av storhetsvansinne och vänsterextrem politik där man tror sig kunna rädda hela världen med bidrag och uppehållstillstånd. En politisk färdväg som bygger på att man vägrar inse vad den hittills förda invandringspolitiken har fått för konsekvenser för Sverige.
Vad kommer det bli av Sverige om Reinfeldt får sitta kvar som statsminister? Var ska vi göra av alla dessa miljoner människor från tredje världen? Var ska de bo i ett land där inte ens våra egna ungdomar kan flytta hemifrån på grund av regeringens hårdreglerade och uppblåsta bostadsmarknad? Vem ska försörja dem alla? Kommer de sociala spänningarna att öka ytterligare i samhället med invandrarkravaller, social oro, våld, kriminalitet och gänguppgörelser? Hur många svenskar kommer att få plikta med sina liv när de "Nya moderaterna" på nytt förändrar Sverige?
På andra sidan av den politiska kartan finns en opposition som vill ha ännu högre invandring. Som inte tycker att det går fort nog utför med det svenska samhället. Som tydligt deklarerat att man vill skapa ett "nytt Sverige" och bryta det man menar är en "vithetsnorm". Som ser invandring av så kallade "rasifierade" som ett självändamål för att skapa ett Sverige med mer och mer "mångfald".
Vi har en politisk arena med två sidor som tävlar om hur goda de kan vara – på andra människors bekostnad. Eller i klarspråk; det är ett val mellan pest eller kolera för de svenskar som än så länge är vid sina sinnens fulla bruk och som står i valet och kvalet mellan de rödgröna och alliansen.
I sitt tal beklagade sig Reinfeldt över situationen i Syrien och Irak. Över den Islamiska statens framgångar och att det nu finns kristna som mördas och som flyr för sina liv. Och han har rätt i att det som händer i Mellanöstern just nu är en tragedi. Folk lider, hundratusentals har dödats i inbördeskrigen i de båda länderna, det är ett lidande som är fruktansvärt.
Men man ska komma ihåg att Fredrik Reinfeldt var en av dem som hetsade på för ett krig i Syrien när USA betraktade oppositionen som en av sina allierade. I Reinfeldts sommartal för bara två år sedan stod han och skröt över att Sverige, dvs han, stöttade de syriska rebellerna i deras kamp mot Assad-regimen.
– Vi vet ju vad vi vill ha! Vi vill ersätta diktatur med mångfald och demokrati, utropade Reinfeldt innan han fortsatte:
– Vad som följer efter ett fall av Assad-regimen vet vi idag väldigt lite om. Sverige tänker ändå anstränga sig för att finnas till stöd och hjälp. Vi ger över 110 miljoner i stöd till situationen i Syrien. Vi är faktiskt, och jag törs säga som vanligt, en av världens största bidragsgivare till detta konfliktområde och jag tycker att det är viktigt att vi faktiskt är stolta över att vi är det.
– Den syriska oppositionen, och den är splittrad, men den finns delvis med en svensk bas. Och vi har nu säkerställt att Syriska nationella rådet, som de heter, ska få hålla sitt nästa styrelsemöte här i Sverige och på det sättet möjliggöra att bygga något som skulle kunna vara ett alternativ. Vi stöder också EU:s ansträngningar att utforma sanktioner. Sanktioner mina vänner är ibland ett trubbigt instrument, men vi har lärt oss att en form av sanktioner som ofta fungerar är att just rikta in sig på den där familjen, på diktatorn.
Vi var många då som var starkt skeptiska till regeringens enkla världsbild, där rebellerna var "de goda" och Assad "den onda". Och vi fick tyvärr rätt. De syriska rebellerna var redan då splittrade i dussintals olika beväpnade fraktioner. En av dessa fraktioner blev sedermera känd som ISIS, eller IS, den Islamiska staten som just nu mördar kristna i Syrien och Irak. Det är alltså samma rebeller som Reinfeldt för två år sedan stod och skröt om att han skänkt över hundra miljoner av våra skattekronor till.
Svenska politikers och opinionsbildares syn på Mellanöstern tycks ständigt präglas av godtrogenhet och naivitet. När den arabiska våren bröt ut våren 2011 rycktes svensk media och svenska politiker med i ett märkligt rus. Nu skulle det hända. Nu skulle Mellanöstern bli demokratiskt. Nu skulle araberna bli lika demokratiska, för att inte säga sekulära, som vi här i Sverige.
När turen kom till Libyen var den svenska regeringen inte sena med att vilja skicka Gripenplan i en Nato-ledd attack mot Gaddafiregeringen. Inte ens det tidigare så Nato-kritiska Vänsterpartiet motsatte sig att ställa svenska stridsflygplan under Natos befäl. Idag, drygt tre år senare, är Libyen ett land i ruiner, på gränsen till inbördeskrig, med uppblossande våld och oroligheter på många håll och utan en fungerande regering.
Samma misstag gjorde man alltså sedan om med Syrien, även om det som väl är aldrig blev någon militär intervention mot den syriska regeringen. Och alla minns vi hur USA invaderade Irak 2003 i sitt "krig mot terrorismen" då man störtade Saddam Hussein i en from förhoppning om att det skulle gå att ersätta honom med en demokratiskt vald västorienterad ledare.
Inget av dessa länder har lyckats hämta sig från omvärldens interventioner. Situationen i Libyen är fortsatt allvarlig och kan komma att bli nästa oroshärd som göder den aldrig sinande strömmen av invandrare till Sverige och Europa. Det är uppenbart att arabvärlden inte är mogen för den så kallade "demokrati" som Reinfeldt vill exportera till dem med vapenmakt. De kanske aldrig kommer att bli det heller, med tanke på de etniska och kulturella förutsättningar som råder i dessa klan- och stambaserade länder.
För den svensk som ska rösta i riksdagsvalet om mindre än en månad kan det vara nyttigt att ha allt detta i bakhuvudet. Litar man verkligen på en partiledare och statsminister som uppmanar det svenska folket att "öppna sina hjärtan" för de syrier som tvingats på flykt undan ett inbördeskrig som han själv var med om att starta?
Kan man lita på att samme statsminister som skickade Gripenplan för att hjälpa Nato att bomba Libyen och som sponsrade IS och deras allierade med över hundra miljoner kronor verkligen har tänkt rätt denna gång?
FRIA TIDER
