Bostadspriserna i Sverige ökade kraftigt mellan åren 2010 och 2017, enligt EU-avdelningen Eurostats rapport från våren 2018. En 56 procentig ökning av bostadspriserna har uppmätts, vilket gör Sveriges bostadsmarknad till en akilleshäl i landets ekonomi.
Enligt flera bedömare, däribland Världsbanken, är landets nuvarande högkonjunktur vid sitt slut. Inom vissa sektorer ökar redan konkurserna från och med i år. Troligtvis kommer arbetslösheten tillta under 2019, enligt Arbetsförmedlingens prognoser. Troligtvis kommer hushållets ekonomiska svårigheter uppkomma hastigare än vid tidigare lågkonjunkturer, när en större del av befolkningen idag har tillfälliga anställningsformer än tidigare. Arbetsgivarna kommer vid ekonomisk inbromsning allt skyndsammare kunna avsluta anställningar utan att tvingas till facklig förhandling för att se över olika lösningar.
Detta till trots har hushållens bolåneskuldsättning en årlig tillväxt på 7,2 procent, enligt SCB:s rapport från april 2018. Dessutom tilltar konsumtionslånen och når nu samma nivåer som vid finanskrisen 2008. Härutöver lånar hushållen till historiskt låga räntenivåer som i praktiken enbart kan vända uppåt.
År 2017 påpekade Claes Hemberg, ekonomidebattör knuten till Avanza, att de personliga konkurserna kommer öka. Det var en kommentar till Aftonbladets Inizio-mätning som visade att 20 procent av hushållen enbart klarar en räntehöjning med 1.000 kr i månaden.
Sedan dess har skuldsättningen ökat. Bostadspriserna i storstadsregionerna har visat sig vara uppblåsta och har under år 2018 fallit. Hushållens soliditet och vardagsmarginaler är bräckliga, då det egna kapitalets värde snabbt kan raderas ut, medan inkomsterna snabbt kan minska.
Tyvärr är utvecklingen typisk för det nya och kortsiktiga tänkande som gäller i postmoderna samhällen. Rikedom definieras allt mer av vad en människa kan konsumera. Utgångspunkten är inte längre den finansiella trygghet och stabilitet som tidigare ansågs känneteckna ett förmöget hushåll. Dagens typiske höginkomsttagare synes istället snarare öka sina risker med ytterligare lån, inte sällan för att konsumera produkter vars värde försvinner så fort de lämnar butiken.
För att återfå en stabil ekonomi erfordras inte enbart amorteringskrav. Gamla värderingar behöver återkomma på privatekonomins område - värderingar där soliditet och goda marginaler får ett högt socialt värde och tillåts ersätta dagens strävan efter konsumtion och omedelbar behovstillfredsställelse.
Vidare krävs det att landet gör upp med myten om "arbetskraftsbrist" i Sverige. Det råder inte brist på arbetskraft, utan brist på kompetens. Den öppna arbetslösheten ligger runt 6 procent och långtidsarbetslösheten biter sig i synnerhet fast bland så kallade utsatta grupper. Här utgör många på papperet visserligen lågkvalificerad arbetskraft, men i verkligheten handlar det om individer som inte går att placera på en arbetsplats över huvud taget.
Vänsterpolitiker nämner ofta ytterligare utbildning som en lösning. Problemet är bara att Sveriges ungdomar är bättre utbildade nu än någonsin, och ändå är flertalet längre ifrån arbetsmarknaden idag är för några decennier sedan.
Sydsvenskan rapporterade att ordföranden i Region Skåne, Henrik Fritzon (S), vid sitt första maj-tal 2018 utlovade miljardsatsning inom utbildning. Densamme upprepade budskapet i en debattartikel i Helsingborgs Dagblad den 7 augusti. Men den krassa sanningen är att det var lättare att hitta rätt kompetens för några decennier sedan, trots att tekniken sedan dess gjort arbetsuppgifterna enklare och kompetenskraven lägre. Bokföringspersonal lägger exempelvis bara in fakturor i datasystem nuförtiden medan CAD-programmen gör de flesta uträkningarna åt landets ingenjörer.
Sveriges arbetsgivare kan numera nyttja arbetskraft med lägre kognitiv förmåga än vad som tidigare var möjligt inom många yrkesområden. Så varför detta gapande om arbetskraftsbrist och mer utbildning? För att vi måste få det att framstå som att alla behöver bli högutbildade.
Enligt ekonomiprofessorn och arbetslivsforskaren Mats Alvesson lever vi i ett samhällsklimat där alla ska välkomnas in i den bildade medelklassen. Alvesson gjorde sig känd för den stora allmänheten när han myntade begreppet ballongsamhället via en debattartikel 2014 i Dagens Nyheter. Där liknar han den moderna samhällsstrukturen vid en ballong med en stor mitt, istället för en noggrant avvägd pyramid.
Ingen reflekterar över de verkliga behoven på arbetsmarknaden eller huruvida stora delar av befolkningen ens klarar de högre utbildningarna. Istället - för att använda Alvessons ord - ”gymnasifierar” man de högre utbildningarna för att fler ska kunna genomgå dem och sedan kunna känna sig som bildad medelklass.
Denna tendens blir vi ytterligare påmind om när det går inflation i befattningar. I säljarnas facktidning ”Sälj” finns en artikel – ”Drabbad av titelsjuka?” – som i maj 2018 beskriver hur befattningar såsom "Key account manager" och "Bid Writer" växer fram, istället för att erkänna att de flesta på en säljavdelning är vanliga säljare.
Alvessons tankar lyfts fram i artikeln. Hans ståndpunkt är att titlarnas meningslöshet stöder ballongsamhällets illusion – därför låtsas alla fortfarande att titlar har betydelse.
För svensk ekonomi vore det bättre att låta ungdomar bli hantverkare eller vårdpersonal, lära sig jobbet på jobbet, och en dag kanske befordras till chef.
Det personliga driv som genereras när personal vill klättra uppåt i riktiga företag skapar troligtvis mer nytta till ett samhälle än all energi som idag offras på meningslösa högskoleutbildningar och påhittade befattningar. Utan ballongsamhällets illusion kan arbetsgivare börja anställa ungdomar på arbetsmarknaden och skola upp dem internt - som man gjorde för bara ett par decennier sedan.
