Den politiska lösningen har varit att koppla pensionsåldern till en så kallad "riktålder", som justeras uppåt löpande i takt med invandringen. För årskull 1967 kommer riktåldern, enligt nuvarande prognoser, att vara 68 år.
För de födda 1967 innebär detta att de tidigast kan ta ut den allmänna pensionen vid 65 års ålder, men de kommer inte att få garantipension förrän vid 68 års ålder.
Detta betyder att många kommer att behöva arbeta långt förbi den traditionella pensionsåldern på 65 år för att få en pension som är tillräcklig att leva på.
Enligt Pensionsmyndighetens beräkningar ger den allmänna pensionen i genomsnitt 45 procent av slutlönen om man börjar ta ut den vid 65 år, jämfört med 60 procent för 25 år sedan.
För att nå upp till en liknande pensionsnivå som 30-talisterna hade, krävs det nu att man arbetar förbi riktåldern, till den så kallade alternativa pensionsåldern, som för årskull 1967 är 68 år och 8 månader.
Men det är inte hela sanningen. Aftonbladets expert Fredrik Rundkvist skriver i ett svar på en läsarfråga:
"Det är egentligen ännu värre. För även om man jobbar till riktåldern så kommer den allmänna pensionen inte riktigt att nå upp till den nivå den hade för 25 år sedan".
Då fick man nämligen 60 procent av slutlönen i pension – och redan idag är nivån nere på 45 procent. Det är denna nivå som ska "behållas" genom att jobba till 68, eller kanske till 75 om några år.
SPF Seniorerna, en organisation som företräder äldre, pekar på att effekten av att gå i pension senare inte är lika stor för alla. De menar att låg- och medelinkomsttagare, som får del av garantipensionen, inte tjänar lika mycket på att arbeta längre, eftersom garantipensionen jämnar ut pensionen.
För dessa grupper minskar skillnaden mellan att ta ut pension vid riktåldern och att göra det tidigare.
