En öppen inbjudan till tredje världen

Formellt är Sveriges invandringspolitik reglerad – ingen får invandra till landet utan att ha laglig rätt att göra det. Ändå tar vi emot över hundratusen invandrare varje år, varav över 90 procent utgörs av personer som tagit sig illegalt till landet, samt anhöriga till dessa illegala invandrare.

Hur har det blivit såhär? Den som tittar närmare på svensk migrationspolitik märker snabbt att den inte utgör ett försök att reglera invandringen som misslyckas, utan ett försök att byta ut befolkningen som lyckas. Fenomenet är detsamma i samtliga av världens germanska länder.

På sajten Exponerat har man översatt ett uttalande i holländska De Telegraf, där den tidigare parlamentarikern och diplomaten Hans Gualthérie van Weezel berättar hur det fungerar i Nederländerna.

Trots landets officiellt stränga asylpolitik finns det många krafter som verkar i lagrummets gråzon och därmed underminerar den parlamentariskt fastlagda invandringspolitiken, enligt van Weezel. Han nämner både delar av rättsväsendet och politiker som exempel på sådana krafter och han beskriver Nederländernas invandringspolitik som en "öppen inbjudan" till folkgrupper i tredje världen.

Enligt Van Weezel har det underminerade asylsystemet också kopplingar till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. I november 2010 förhindrade dåvarande minister Leers ett flygplan med utvisade irakier att lyfta, enligt uppgift efter att ha fått ett telefonsamtal från domstolen. Leers förnekar detta kategoriskt, men många ser ändå agerandet som ett exempel på hur domstolen frångått traditionell rättstillämpning för att istället ägna sig åt aktivism.