När Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Bonnierägda Sydsvenska Dagbladet, i ett mejl till Håkan Karlberg skriver att ”den dag våra ägare vill att tidningen byter politisk färg från oberoende liberal till något annat så ändras åsiktsbildningen” så öppnar hon för en av de mest intressanta diskussioner som hittills inte har förts. Nämligen den om tidningsägarnas inflytande.
Diskussionen skulle nog kunna gälla alla större tidningsägare och kanske skulle rubriken skrivits så, men hennes text rör bara Bonniers. Samma Bonniers som med DN, Expressen, GT och Sydsvenskan har en dominerande roll bland svenska dagstidningar.
De växande problem som idag präglar Sverige kopplas av allt fler till den massinvandring vi inte klarat av. En del av skulden för denna läggs på den svenska invandringsdebatten som har skiljt sig från den i Danmark, Norge och Finland. Invandringskritiker har här inte fått komma till tals i etablerade media och någon öppen debatt har inte kunnat föras. Varför blev det så?
När framtida historiker ska försöka förstå varför det gick så fel i Sverige, kommer den svenska pressen vara en väsentlig del av förklaringen. De stora tidningarnas samstämmiga och extremt invandringsvänliga hållning, misstänkliggörandet av invandringskritiker och motståndet mot en öppen debatt.
Bonnierpressen har här spelat en framträdande roll – från DN:s agendasättande journalistik, med sin vinklade och mörkande rapportering, till Expressens hån och uthängningar av de som varnade för utvecklingen. Den negativa synen på invandringskritik och kritiker har helt dominerat.
Vem bär då ansvaret för tidningarnas hållning?
I första hand tidningarnas redaktioner under ledning av deras chefredaktörer. Men det är inte hela sanningen. Heidi Avellan, Peter Wolodarski och Per Svensson har säkert uttryckt sina egna åsikter, men som Heidi Avellan förklarar, så bestäms tidningens politiska hållning ytterst av vad ”våra ägare vill”.
Om man är kritisk mot att en öppen invandringsdebatt inte kunnat föras, att problemen förtigits och att de oliktänkande mobbades i DN, Sydsvenskan, GT och Expressen, så bär chefredaktörerna inte skulden ensamma. Den politiska linjen hade inte kunnat drivas utan ägarnas goda minne. Det är de som bär det yttersta ansvaret, men de har hittills inte ställts till svars.
Jag har inga invändningar mot att ägarna bestämmer över en tidnings politiska linje, men om det är så inom Bonnierkoncernen, med dess dominerande ställning inom svenska media, så bör ägarnas inflytande över tidningarnas agerande klargöras. Det kan i grunden ha påverkat hur svensk invandringspolitik kom att utformas.
Johan Alltman
