En kvinna som arbetade som volontär för asylsökare blev våldtagen av en av invandrarna, som även försökte strypa henne inför hennes barn.
Gärningsmannen dömdes till ett flerårigt fängelsestraff och tio års utvisning. Men trots det fick han stanna kvar i Sverige.
– Jag har känt en djävulsk oro. Det här är större än mig. Han har ju inte utvisas och då har han inte sonat sitt brott. Jag känner mig helt jävla lurad av systemet, säger våldtäktsoffret "Maria" till "I lagens namn" i P1.
I programmet läser man även upp ett brev från en annan kvinna som våldtagits av en gärningsman vars utvisning sedan aldrig verkställdes:
"Innan våldtäkten trodde jag att en dom i en svensk domstol betydde något. Nu gör jag inte längre det. Han skulle utvisas. Jag skulle aldrig riskera att se honom eller träffa honom på gatan. Det var en chock att få höra att han är en fri man som går på våra gator. Dessutom är han skriven på en adress inte långt ifrån mig. Det gör mig livrädd och illamående."
I fallet med denna kvinna fick gärningsmannen dessutom kraftigt sänkt straff – sex månader under minimistraffet för våldtäkt – just med hänvisning till att han kunde "lida men" av utvisningen, som alltså aldrig blev av.
Åren 2012-2019 har minst tio procent av de som dömts till utvisning, eller drygt 600 personer, trots det blivit kvar i landet, visar granskningen. Förutom våldtäktsmän rör det sig om bland annat om mördare vars utvisningar enligt svenska myndigheter inte "kan" verkställas.
Någon detaljerad statistik över hur många brottsutvisade som är kvar på gatorna existerar inte och frågan är omgärdad av strikt sekretess.
– Vi har alltså ett jättedåligt system för att följa upp ärenden och ta fram statistik, säger Patrik Engström, som är chef för nationella gränspolissektionen.
Flera av de länder i tredje världen som producerar flest våldtäktsmän och mördare vägrar helt enkelt att ta emot sina medborgare om de inte återvänder frivilligt.
– Till många av de här länderna så kan man återvända om man gör det frivilligt. Om du tar Irak, Iran, Somalia, Libanon och Eritrea. Till dessa länder kan du återvända frivilligt, men om du väljer att inte göra det har vi väldigt begränsade möjligheter att verkställa det med tvång, säger Patrik Engström till I lagens namn.
