Sedan Örebro tingsrätt friat en afrikan som misslyckats med att våldta en kvinna som egentligen var en man har kritiken varit hård från landets vänster.
Generellt sett är kunskapen om transpersoner låg i samhället. Domslutet från Örebro tingsrätt visar än en gång att personer inom olika professioner, såsom juridiken och vården måste få ökade kunskaper vad gäller transpersoner, säger RFSU:s förbundsordförande Kristina Ljungros.
I sitt pressmeddelande passar den kulturmarxistiska organisationen sedan på att göra lite reklam för sin egen verksamhet:
"RFSU har i flera år arbetat för att jurister, vårdpersonal, socionomer och psykologer ska få utbildning i sexologi inom ramen för de ordinarie utbildningarna. Det finns ett stort behov av ökad kompetens om sexologi.." bla bla bla.
Debatten handlar alltså som vanligt inte om sakfrågan. Om denna kan dock följande sägas.
Av domen framgår att tingsrätten har tagit fasta på att det i Sverige krävs att det ska ha funnits en verklig risk för brottets fullbordan för att någon ska kunna dömas för försök till ett brott. Om en verklig risk inte har funnits, men om detta endast har berott på "tillfälliga omständigheter", kan dock gärningsmannen ändå dömas enligt 23 kap. 1 § brottsbalken.
I sin dom konstaterar tingsrätten inledningsvis att afrikanen inte hade tänkt våldta någon annan kvinna än just målsäganden. Eftersom denna "kvinna" egentligen var en man så har det, enligt tingsrätten, inte funnits någon verklig risk för att afrikanen skulle ha kunnat fullborda sitt brott. Den omständigheten att målsäganden var en man var ingen "tillfällig" omständighet, vilket enligt tingsrättens resonemang innebär att afrikanen inte kan dömas för försök till våldtäkt.
Så långt alltså tingsrätten. Nu till gällande rätt.
I rättsfallet NJA 2003 s. 670 prövade Högsta domstolen om en torped som hade försökt skjuta ihjäl en man genom en dörr hade gjort sig skyldig till försök till mord. Okänt för torpeden vid skottögonblicket var att mannen - som stod i skottlinjen - hade låtit installera en säkerhetsdörr med så kraftigt pansar att risken för att brottet skulle kunna fullbordas uppgick till noll procent.
HD uttalade att:
"Den grundläggande tanken bakom kravet på att faran för brottets fullbordan skall ha varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter är att ansvar skall ådömas för sådana försök som är värda att tas på allvar. Avgränsningen av det straffbara området är tänkt att vara sådan att ansvar skall inträda för försök som går om intet enbart på grund av omständigheter som enligt ett normalt bedömande från gärningsmannens synpunkt är att anse som tillfälliga. Däremot skall sådana försök vara straffria vilkas misslyckande inte är att tillskriva slumpen utan en mera djupgående brist i brottsplanen."
Samt att:
"En objektiv bedömning från [gärningsmannens utgångspunkt borde] rimligen utfalla så att det varit antagligt att skottet skulle gå genom dörren och leda till uppsåtets förverkligande. 'Brottsplanen' som sådan har med andra ord varit värd att tas på allvar. Gärningen har också varit av farlig beskaffenhet. Att konkret fara inte förelegat eftersom lägenheten var utrustad med en säkerhetsdörr av aktuellt slag måste mot denna bakgrund sägas ha berott på sådana tillfälliga omständigheter som avses i 23 kap. 1 § BrB. Straffbart försök föreligger därför."
Det är således tillräckligt att utbilda tingsrätten i gällande rätt, istället för att kalla in den stackars rådmannen på ännu en genuskurs med HBT-certifiering, organiserad av ett särintresse som vill att domstolarna ska döma just enligt deras önskemål. Fallet kommer med stor sannolikhet att prövas i hovrätten som då kommer att ändra tingsrättens dom. Inga större problem.
Ett mer allvarligt problem är däremot att vad tingsrätterna "finner" i brottmål många gånger är uppenbart felaktigt, och att deras "bedömningar" och "resonemang" ofta ligger på en nivå som understiger lekmannens. Det kan tyvärr inte bara förklaras med "nämndemän" eller "tidsbrist" utan svaren måste sökas djupare än så. Personligen tror jag att domarnas bristande intresse för sin yrkesutövning delvis kan förklaras med att det som räknas som professionellt agerande (objektivitet, saklighet, politisk hänsynslöshet) från domare i ett fristående rättsväsende utomlands, istället ses som tecken på rättshaverism och personlig olämplighet inom det svenska, starkt politiserade, rättsväsendet. Om vi ska få ordning på det problemet måste vi införa en konstitution, en maktdelningsprincip, en bindande bevisvärderingsprincip och en rad andra saker som kännetecknar moderna demokratier. Men det kommer ju varken RFSU, RFSL, medierna, invandringslobbyn, regeringen, någon myndighet, skolorna, 68-generationen, bolåneklassen, bankerna, rödvinsvänstern, batikhäxorna, elallergikerna, ROKS, Expo eller någon annan av del av det sköna etablissemang som för närvarande styr det här landet att gå med på. Så vi får nog gilla läget.