När ännu en västerländsk reporter nu har blivit våldtagen av egyptiska män, så är det av tidigare erfarenheter att döma sannolikt att få om några svenska medier kommer att berätta om den internationellt uppmärksammade händelsen, eller informera om att även de senaste folkliga manifestationerna präglats av hundratals sexuella gruppöverfall på kvinnor. Det passar inte in i den "agendadrivna berättelsen" om hur hyggliga muslimska män i allmänhet är, för att tala DN-språk.
Alldeles säkert är att journalisten Helena Hägglund, som Fria Tider skrivit om, inte kommer att informera allmänheten om det inträffade. Inte för att hon inte bryr sig om den drabbade kvinnans förnedring och trauma, vilket hon säkert gör. Det är bara det att hon bryr sig ännu så mycket mer om svenska islamkritikers åsikter och reaktioner.
Den till synes olösliga knuten finns ju där för den självutnämnda antirasisten/feministen av idag: Hur kan jag kritisera ett kvävande kvinnoförtryck med muslimska förtecken i Sverige och internationellt, utan att samtidigt ge rassarna vatten på sin kvarn? Hur kan jag aktivt motverka importerat mansgriseri utan att ge alla de näthatande fotsoldaterna i Jimmie-brigaderna rätt i sin islamofobi?
Svaret är lika enkelt som jobbigt att höra: Det kan du inte och du har gjort fel som överhuvud taget ställt frågan. Du ska skita fullständigt i om SD tjänar en promille i nästa Demoskop eller om Ingrid Carlqvist har hunnit före i referat av FN-rapporter. Du ska agera efter vad som är rätt, varken mer eller mindre. Den pinsamma sanningen är att ditt tigande och hymlande, ditt velande och överslätande bara har visat att du är allt annat än feministiskt självständig och fri i tanken. Du har underordnat dig i en könsmaktsordning där vissa män styr ditt agerande genom att du måste opponera dig mot dem. Om jag som svensk man kritiserar muslimsk kvinnosyn och du därför tiger om eller ursäktar den, så äger jag dina tankar. Mina eventuella motiv övertrumfar dina ideal.
Debatten följer samma tröttsamma mall. Ett fenomen eller en händelse finns eller inträffar i verkligheten. Våldtäkter. Könsstympning. Kvinnomisshandel. Sextrakasserier. I svensk etablerad media förbigås som oftast spektakulära internationella rapporter och artiklar från de allra mest välrenommerade källor med tystnad. Följdfrågorna passar ju inte in i den mångkulturella diskursen om allas lika värde, lika värderingar och lika förträfflighet.
Det är många "feministiska" journalister som i tidningar och etermedia nästan dagligen sållar bort händelser i nyhetsflödet efter denna självcensurerande inte-späda-på-fördomar-mot-muslimska-män-mallen. Varför ska internationella studier som visar att 63 procent av egyptiska män öppet deklarerar att de sextrakasserar kvinnor redovisas? Hur ska Oisín Cantwell kunna relativisera den statistiken? Eller att överfallsvåldtäkterna i Oslo är en i det närmaste helt utomeuropeisk monopolverksamhet där offren i de allra flesta fall är etniska norskor? Eller att en absolut majoritet av våldtäkterna i Danmark begås av utlänningar? Eller att acceptansen för kvinnomisshandel är mycket stor i den muslimska världen, även bland kvinnorna själva?
In träder då alternativa nyhetsförmedlare och sprider de länkar till New York Times, BBC och Unicef som etablerad media bedömt som obehövliga i det svenska offentliga samtalet. "Vi" redovisar den mängd data som visar att gamla karriärfeminister som Gudrun Schyman har fel när de menar att problemet är ALLA män, att det faktiskt finns ett mycket tydligt vi-och-dem här. Där "vi" vita europeiska män faktiskt är så olika från vissa andra manskollektiv att varje försök att tvinga ned den fyrkantiga patriarkatklossen i verklighetens runda hål måste göras med klumpigt våld.
Ingen kan förneka att vi har rätt i sak ingen försöker ens. Istället hemfaller de utsatta kvinnornas svenska "medsystrar" till att ifrågasätta motiven bakom rapporteringen. "Ni bryr er inte om kvinnor egentligen, ni har bara en främlingsfientlig agenda!", heter det. Vi bedriver med ett vinklat nyhetsutbud propaganda för vår lömska sak och kvinnorna är bara slagträn i debatten för oss, eller hur? Män som inte är för fri invandring kan ju omöjligen känna kärlek och skyddsinstinkt till kvinnor och förakta en kvinnosyn som med svenska mått mätt inte ens förtjänar att kallas "medeltida". Aldrig någonsin har Sverige varit Saudiarabien av idag.
Min poäng till er feminister är att DET SPELAR INGEN ROLL vilka mina motiv är. Det är era egna motiv det handlar om, era handlingar ni har ansvar för. Ni är citations-feminister om ni inte bryr er om kvinnorna som kontrolleras av främmande partiarkat. Ni är också osjälvständiga "feminister" om ni låter den svenske mannen styra er tillvaro och era val genom att ni måste positionera er som motpol till vadhelst han tycker.
Ni är dessutom rasister om muslimska partriarkala strukturers svettiga tyngd känns lättare att bära än västerländska. Eller om ni i missriktad mammighet oändligt ömkar och ursäktar och därmed föraktar icke-vita män som mindre ansvariga för sina handlingar. Behandla istället alla karluslingar lika och skit i vad Fria Tider, Flashback eller SD tycker. Svaret på Helena Hägglunds fråga "Vem bär ansvaret för min tystnad?" är lika sjävklart som det är dömande: Det gör du själv, Helena. Du har ansvar för dina handlingar, det har alla fullvärdiga, jämlika samhällsmedborgare. Lämna trotsåldern och stå på egna ben.
Oscar Lind