Det franska presidentvalet är över och den etablerade vänsterliberalen Emmanuel Macron är vald till ny president med drygt 66 procent av rösterna. Detta hyllas av etablissemanget som en viktig seger, bland annat som en seger för "frihet". Samtidigt hänger många etablissemangskritiker i och utanför Frankrike läpp och tolkar det hela som att fransmännen just skrivit under sin egen dödsdom. Båda tolkningarna är lyckligtvis felaktiga, men valresultatet är oavsett vilket av historiskt intresse.
För det första var valet en framgång för Nationella fronten. Marine Le Pen gick vidare till den andra valomgången och fick där stöd av betydligt fler väljare än hon fick 2012. 2012 var Frankrike ännu till namnet en flerpartistat, 2017 var det uppenbart för de flesta att valet stod mellan Nationella fronten och etablissemanget. Mot sig hade Le Pen allt från media till Barack Obama. Nästa val kommer hon sannolikt att vinna, den franske filosofen Didier Eribon har sagt att "en röst på Macron idag är en röst för Le Pen om fyra år". Macron kommer inte att lösa landets problem, och det kommer vara plågsamt uppenbart vid det laget. Man kan jämföra honom med Barack Obama, som vann med en retorik präglad av bland annat "hopp". Mötet med verkligheten blev hårt för retoriken, och resultatet blev som bekant Trumps valseger.
Intressant är också att Le Pen gjorde ett bra val bland de unga väljarna, runt hälften tycks ha röstat på henne. Givet att fler unga än äldre har utom-europeisk härkomst i Frankrike är detta talande. Bland väljarna över 65 tycks hon bara ha fått runt 20 procent. Det finns här ett inslag av generationspolitik, 1968-generationen lämnar över ett land i kris till sina barnbarn och dessa har svårt att ta demoniseringen av Nationella fronten på allvar. De yngre är också mindre beroende av etablerad media för sin världsbild. Le Pen bröt också demoniseringen när hon fick stöd av högerpolitikern Nicolas Dupont-Aignan inför den andra valomgången.
För det andra illustrerar valet att gårdagens konfliktlinjer inte längre är relevanta. Socialistpartiet, länge en kraft att räkna med i fransk politik, fick bara drygt 6 procent av rösterna för sin kandidat. Detta är en trend som går igen i flera europeiska länder, socialdemokratin har svårt att vinna väljarnas förtroende när det för många attraktiva folkhemmet kombineras med underordning under transnationella intressen, urholkning av nationell suveränitet och massinvandring.
Istället fick den mer radikale Jean-Luc Mélenchon nära 20 procent av rösterna i den första valomgången. Han påminner på många sätt om Le Pen och Fillon, vägrar delta i demoniseringen av Ryssland och har ett ansträngt förhållande till etablerade journalister. Vad gäller Macron har Mélenchon sagt att den före detta Rothschildanställde och nyliberalen "förstört livet för tusentals människor". Oavsett om det handlade om Mélenchon till vänster eller Fillon och Le Pen till höger röstade många fransmän på politiker som vände sig mot etablissemangets linje i frågor som Ryssland, media och invandring. Antalet blankröster var också ovanligt stort.
Detta är den nya konfliktlinje som håller på att ta form i de flesta europeiska länder, man kan tala om populism mot etablissemang. Etablissemanget kan här lyfta fram nya, mysiga ansikten som Macron eller Obama, det fungerar ofta första gången men sedan är det svårare (en svensk jämförelse kan göras med hur media länge behandlade Fridolin). I flera europeiska länder har delar av vänstern också tröttnat på att vara nyttiga idioter åt etablissemanget och globala kapitalintressen, varje gång med logiken att "vi måste rösta på Macron/Hillary/annan Soroskamrat den här gången annars så vinner ju fascisterna."
Den slovenske kommunisten Slavoj Zizek gav detta växande obehag en röst när han talade om "liberal utpressning" och att Macron "står för det värsta av Europa". Zizek menar för övrigt att Le Pen kommer vinna så småningom, för etablissemanget saknar förmåga att hantera Europas problem.
Här har han naturligtvis helt rätt, de problem som gjort att miljoner fransmän röstat på Le Pen kommer inte lösas av "mer av samma". Detta innebär bland annat att man inte ska hänga läpp. Det har funnits tendenser till alarmism och defaitism i reaktionerna på det franska valet, något som varken är psykologiskt eller politiskt lyckosamt. Man bör ha ett längre tidsperspektiv. 2017 bekräftades de nya konfliktlinjerna. Nästa gång segrar de franska populisterna, med sitt program av nationell suveränitet och gränser. Det blir en seger för frihet, däremot inte för NATO, EU eller etablerade medier.
