Det är viktigt att veta att "Man of the year" inte är något uttryck för politisk sympati från Time Warner Corporation. Även Adolf Hitler utnämndes på sin tid. Utmärkelsen handlar om någon på den internationella arenan som har fått mycket gjort under året. Detta stämmer bra in på den ryske presidenten.
Den första december 2016 sitter publiken bänkad inför Vladimir Putins årliga presidenttal i Kremls magnifika marmorhall. Musikkårens trumpetstötar avslöjar att presidenten nalkas. De gyllene portarna flyger upp och in skyndar Vladimir Vladimorovich Putin, förbi soldater i högtidsuniform som står i stram givakt. Mellan raderna av de ettusen parlamentsledamöterna, militärbefälhavarna, biskoparna och näringslivstopparna går den ryska federationens president upp mot scenen. Minen är allvarlig och gångstilen för tankarna till en rejäl flyttkarl på väg mot nästa bokhylla. I salen råder ingen tvekan om att mannen som ska tala är chef för en stormakt.
Men i Putins tal hördes inget triumferande övermod eller imperialistiskt storhetsvansinne. Tvärtom – årets presidenttal var inte bara långt (det ska det vara i Ryssland) utan framför allt långtråkigt. Att premiärminister Dmitry Medvedev somnar när ingenting händer är ingen sensation längre men enligt världspressen var det fler än han som hade problem med att hålla sig vakna. Världshändelser och militära konflikter omnämndes bara flyktigt och i neutrala ordalag. Talet handlade om inrikespolitik, där presidenten hyllade det ryska folket som "landets största rikedom". Det sägs att tomma tunnor skramlar mest, tydligen gäller även motsatsen.
Putins återhållsamhet är anmärkningsvärd. 2016 har varit vändningens år för Ryssland. Den internationella utvecklingen går äntligen i en gynnsam riktning, inte bara för Ryssland utan även för andra länder. Och med en blodtörstig världspress och USA:s militärmakt emot sig är sådana framgångar ingenting man fixar på en eftermiddag.
För ett år sedan såg läget dystert ut. Efter den lyckade amerikanska intrigen i Ukraina var Ryssland politiskt isolerat. Västvärldens ledare - Obama, Merkel, Hollande och Cameron - drev en solid bojkottpolitik. I USA såldes ryska statsobligationer systematiskt med det uttalade syftet att tränga ut ryssen från den internationella finansmarknaden.
Priset för en tunna råolja, landets främsta exportvara, föll till 30 dollar, långt under de 50 som förutsetts i en redan pessimistisk statsbudget. Det finns många förklaringar till varför den ledande oljeproducenten Saudiarabien – samtidigt Rysslands huvudmotståndare i det syriska proxykriget – valde att trycka ned oljepriset. Effekten var mer skadlig för Ryssland än alla sanktioner tillsammans.
I Syrienkriget, där det ryska flygvapnet då hade varit aktivt under några månader, märktes ingen större krigslycka. Det opportunistiska Turkiet, för några år sedan Assadregimens allierade, hade helt bytt sida.
Och turkarna höjde svansen maximalt. De besköt Syrien med artilleri över gränsen och avslutade med att skjuta ner ett ryskt militärplan - och kallade ryssarna för lögnare då de beklagade sig över det hela. Karavaner av tankfordon med råolja från Islamiska Staten gick i skytteltrafik norrut från Irak och Syrien till Turkiet. Med hjälp av pengarna lockades nya islamister från hela världen i den motsatta riktningen. US Air Force attackerade gång på gång "av misstag" syriska ställningar, framför vilka islamisterna låg i utgångsläge för stormning. Däremot, efter varje rysk bombning av jihadister, skrek världspressen om omkomna civila och förstörda sjukhus.
Det svartaste orosmolnet på den ryska januarihimlen var geografiskt avlägset men allestädes närvarande. Hotet bestod av Hillary Rodham Clinton, som av allt att döma var på väg att glida in i Vita huset med samma elegans som en rysk skridskoprinsessa. Denna dam hade sedan länge slagit alla tankar om återställning av 1990-talets goda rysk-amerikanska förbindelser ur hågen. Sablarna skramlade allt högre och flera högt uppsatta rådgivare i Kreml bedömde risken för ett tredje världskrig som högst verklig, efter att Clinton II bestigit tronen i Washington.
Nu, tolv månader senare, kan Putin luta sig tillbaka och tända en liten cigarr. Om han hade varit rökare det vill säga. Bland de ryska väljarna är han en självklarhet, en landsfader. Över 80 procent av ryssarna anser honom "oersättlig". Samtidigt går den ene efter den andre av hans fyra internationella antagonister (möjligen med undantag av David Cameron) till sina länders historia som en beklaglig parentes.
Den för Ryssland mest betydelsefulla personförändringen är inte, som man kan tro, övergången från Obama till Trump. Övergången från Biden till Pence är ett större skäl till lättnad för Ryssland. Obamas inflytelserike vicepresident visade hat mot Ryssland med jämna mellanrum. Sista tillfället blev när han gjorde sig omaket att besöka Sveriges imbecille statsminister Stefan Löfvén för enskilda överläggningar – för att förklara för denne varför ett ryskt gasledningsbolag inte ska få använda en hamn på Gotland.
För Rysslands del spelade hamnfrågan ingen roll eftersom den danska grann-ön Bornholm strax löste problemet. Men Joseph Bidens agerande, i kombination med flera hotfulla uttalanden, torde ha oroat ryssarna mer än den relativt harmlöse Barack Obamas. Bidens familj är involverad i ett stort ukrainskt naturgasprojekt, delvis beläget i det omstridda Donetskbältet i nordost. Oavsett om pappa Bidens ryssofobi har med gas, olja eller dollarsedlar att göra kan man utgå från att hans porträtt saknas på Vladimir Putins nattduksbord.
Även bytet mellan John Kerry och Rex Tillerson torde föranleda en lättnadens suck. Den ryska mellanösternpolitiken, som väsentligen gått ut på att hjälpa sina allianspartners att fysiskt överleva, skulle ha lidit ett stort nederlag om utrikesminister John Kerry fått som han ville 2013. Då skulle den amerikanska flottan ha överöst Syrien, där Ryssland hade flyg- och flottbaser, med kryssningsmissiler. I detta klipp garanterar John Kerry uttryckligen inför den amerikanska kongressen att ett amerikanskt anfall mot Syren är nödvändigt för att hindra president Assad från att "återigen" mörda hundratals civila med hjälp av gas. Den tillträdande utrikesministern är stolt bärare av den ryska statens vänskapsmedalj. Någon rysk vänskapsmedalj för John Kerry (eller Kennedy som Stefan Löfvén tror att han heter) har förmodligen inte varit på tal.
Närmare hem, i "La Grande Republique" ser det ur rysk synpunkt ut att gå samma väg. Ryssland har nyligen satsat 18 miljoner dollar på att grunda en franskspråkig version av sin internationella nyhetskanal RT. Om detta var tänkt för att hjälpa rysslandsvänliga synpunkter att nå fram till de franska väljarna inför det förestående presidentvalet kunde man lika gärna ha besparat sig pengarna. Av allt att döma kommer presidentvalet ur rysk synvinkel inte att bli särskilt spännande. Valet avgör bara ifall en kvinnlig eller en manlig rysslandsvän kommer att flytta in i Elycéepalatset nästa år. Den ene kandidaten, Francois Fillon, har likställt folkomröstningen om Krimhalvöns självständighet från Ukraina med folkomröstningen om Kosovos självständighet från Serbien. Den andra, Marine Le Pen, har betecknat Ryssland som en förebild för Frankrike.
I Östeuropa har flera länder fått rysslandsvänliga politiker i ledningen. Ett skäl är det stigande missnöjet med EU. Medan man i Östeuropa tidigare haft överdrivna förhoppningar om den europeiska superstatens välsignelser upplevs denna numera som förljugen och opålitlig. Man kan gissa att Kreml betraktar EU:s kroniska problem och dess oförmåga att lösa dem med en god portion skadeglädje. Ju fler problem "eurokraterna" ställer till för sig själva, desto mindre tid har de att ställa till problem för Ryssland.
De mest synliga ryska framgångarna under 2016 var i Mellanöstern, och inte bara i Syrien. Det må vara sant att det besynnerliga hangarfartyget Admiral Kuznezovs motorer lämnar en beaktansvärd rökpelare efter sig. Enligt amerikanska bedömare är fartyget mer farligt för sin besättning än det är för den amerikanska flottan. Men sedan den mystiska skönheten stationerades i östra Medelhavet har förhållandet mellan Ryssland och en rad länder i regionen förbättrats avsevärt. Med Turkiet rullar affärerna återigen på som vanligt. Till Israel, den syriske alliansbroderns äldsta ovän, är förhållandet utmärkt. Under de senaste 14 månaderna har premiärminister Benjamin Netanjahu och president Vladimir Putin träffats personligen fyra gånger, betydligt oftare än den amerikanske presidentkollegan. Även andra länder som kan räknas till det amerikanska lägret samtalar numera problemfritt med ryssarna. Enligt pressuppgifter gäller detta åtminstone Egypten och Jordanien. Till och med Saudiarabien har börjat ta hänsyn till ryska önskemål – eller åtminstone slutat att aktivt motarbeta dem.
Genom OPEC införde Saudiarabien nyligen begränsningar av oljeproduktionen, för första gången på åtta år. Det ledde till att oljepriset kravlade sig precis över 50 dollar per fat – händelsevis det pris som Ryssland behöver för att få sin statsbudget i balans. Att detta hänger ihop vet vi naturligtvis inte, men vi vet att Saudiarabiens "lillebror" Quatar, tillsammans med Schweiziska Glencore, har köpt in sig i det statsägda ryska oljebolaget Rosneft. Aktierna kostade 100 miljoner dollar, en välkommen julklapp till den ryska statskassan.
Carl Lundström
+41 763 262630
carl@lundstrom.com
