Detta är en gratis publicering av innehåll ur vår betalupplaga Fria Tider Plus. För att kunna läsa alla Joakim Andersens texter till höger och samtidigt stödja Fria Tider, teckna en prenumeration för 1 kr/dag här.
Såhär efter nationaldagen kan det vara läge att ställa frågan om det svenska. Vad är egentligen typiskt svenskt, hur kan man definiera den svenska nationalkaraktären?
Frågan kastas inte sällan i ansiktet på människor som är oförberedda, tätt följd av en floskel: "Men vad är egentligen svenskt? Kåldolmarna är ju turkiska!"
Själva frågeställningen kan dock i grunden vara givande och potentiellt farlig för dessa människors projekt att avskaffa det svenska. När vi frågar oss vilka vi egentligen är finns det ju en risk att vi faktiskt också finner svaren, att vi identifierar det svenska som något mer djupgående än kåldolmar och bestämmer oss för att det svenska är värt att bevara.
Själv skulle jag som typiskt bland annat ta upp svenskens relation till djur och natur, den svenska kvinnans ställning och den säregna kombination av frihetsbehov och ömsesidighet som ligger till grund för vårt samhälle. Något som ofta tas upp i sammanhanget är också att svensken skulle vara tystlåten eller rentav blyg och konfliktskygg.
Beroende på hur man värderar olika egenskaper kan medlemmar av andra folk då beskrivas som antingen "öppna och sociala" eller "påträngande och krävande" i jämförelse med svenskarna. Svenska folket beskrivs ofta som ett av de introverta folken, ihop med bland annat finländarna och en del asiatiska folk.
Introvert och extrovert
Introvert, blyg, känslig och behärskad är inte synonymer, men de överlappar delvis. Detsamma gäller introversion och svenskhet, alla svenskar är inte introverta men vår kultur och nationalkaraktär har flera introverta drag.
Som jämförelse brukar den amerikanska kulturen beskrivas som en av de mest extroverta. Men vad är då egentligen intro- och extroversion? Man kan spåra dessa egenskaper i flera historiska teorier om mänskliga temperament och personlighetstyper.
"Den som blickar utanför sig själv drömmer. Den som blickar inåt vaknar", konstaterade psykologen Carl Jung. I boken Psykologiska typer från 1921 populariserade han flera av dessa teorier.
Jung beskrev introverta som människor dragna till den inre världen av tanke och känsla, extroverta till den yttre världen av människor och aktiviteter. Detta märks inte minst när de ska "ladda batterierna", introverta behöver då vara för sig själva. Samtidigt betonade Jung att "rena" introverta och extroverta inte finns, annat än möjligen på mentalsjukhus. Vi har alltid både intro- och extroverta drag, det talas också om ambiverta.
Det finns idag forskning om den neurologiska bakgrunden till dessa personlighetsdrag, det tycks handla om hur vi behandlar intryck och information. Professor Jerome Kagan har i sin forskning studerat hur små barn reagerar på intryck. En del är "högreaktiva" och andra "lågreaktiva". Barnen i den första gruppen tenderar att bli introverta som vuxna, de senare extroverta.
Utifrån sin forskning noterar Kagan också att blå ögon, allergier och – hos män – långsmala ansikten och kroppar ofta hör samman med introvert personlighet, alltså drag som också historiskt kopplats till svenskarna. Forskningen visar också att det finns en ärftlig komponent i intro- och extroversion, dess roll tycks vara runt 50 procent.
Ett samhälle behöver både introverta och extroverta medlemmar. Intressant är att detta även gäller bland djur. Det går där ofta att identifiera försiktiga individer, liksom mer oförsiktiga. Detta innebär att vissa stryker med i situationer de andra överlever, och alltså att djurarten som helhet lever vidare.
Indelningen överlappar delvis det som biologer kallar R- och K-egenskaper. Jung beskrev den extroverta som präglad av "hög fertilitet och kortare liv för individen" och introverta som utrustade med "många redskap för självbevarelse och lägre fertilitet". Detta är också det som utmärker R- och K-arter och -individer.
Med viss risk för att detta urartar till en hyllning av den introverta människan kan även noteras att extroverta har större nätverk men begår fler brott. Många skapare, forskare och uppfinnare har varit introverta, som Einstein, dr Seuss, Orwell, Proust, Yeats och skaparna av det moderna informationssamhället.
Samarbeten mellan intro- och extroverta kan vara mycket effektiva, ett historiskt sådant är det mellan introverta Rosa Parks och extroverta Martin Luther King. En karismatisk partner har ofta varit nödvändig för att introvertas skapelser ska ha kunnat komma till sin rätt. Extroverta är dessutom ofta både roliga att umgås med och bra på att ingå i nätverk. Forskningen visar rentav att de även rent fysiskt är "coola", det finns en koppling mellan lägre hudtemperatur och extroversion (med sociopater som är kallast av alla).
Extrovert revolution
Både intro- och extroverta behövs alltså för ett samhälle. Även i ett officiellt extrovert samhälle som USA är mellan en tredjedel och hälften av befolkningen introverta enligt Susan Cain, författare till "Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns". Cains bok är läsvärd, även om den som många amerikanska böcker är alldeles för lång.
Hennes tes är att vårt samhälle genomgått en "kulturrevolution" där det introverta perspektivet nedvärderats. "Introversion, ihop med sina kusiner känslighet, allvar och blyghet, är idag andra klassens personlighetsdrag", konstaterar Susan Cain. Hon menar också att detta är osunt och direkt farligt.
Cain återkopplar till Warren Susman och hans bok Culture as History - The Transformation of American Society in the Twentieth Century. Enligt Susman förändrades USA under 1900-talet från att vara ett samhälle byggt på karaktär till att bli ett samhälle byggt på personlighet.
Karaktärssamhället värderade egenskaper som allvar, disciplin och ärlighet, det intryck man gjorde var inte lika viktigt. En inåtvänd eller tråkig person kunde värderas högt om han eller hon var allvarlig och ärlig.
Men med ekonomins förändringar, med massorganisationer, urbanisering och marknadsföringens ökade betydelse kom andra värden i förgrunden. I personlighetssamhället var det önskvärt att vara social, utåtriktad och charmig. Man skulle kort sagt ha en personlighet.
Extroverta kan ha karaktär och introverta personlighet, men Cains teori är att många introverta inte trivs i det mer extroverta personlighetssamhället. Hon tar upp statistik som kan tyda på att så är fallet. Antalet amerikaner som beskrev sig själva som blyga ökade exempelvis från 40 procent på 1970-talet till 50 procent på 1990-talet, gissningsvis för att kraven på att vara extrovert skärptes under perioden.
Den förändring Susman beskrivit i USA har sedan genom amerikanisering spridits till bland annat Sverige.
Cain menar också att vårt samhälle löper risker genom att konsekvent placera extroverta i ledande positioner. Hon tar upp finanskrisen som ett exempel på detta, där riskbenägna ledare länge vägrade lyssna på varningarna från sina mer introverta anställda. Om introverta är mer eftertänksamma innan de tar beslut kan man också föreställa sig att den nuvarande invandringspolitiken kan vara ett resultat av extrovert ledarskap, och vägran att bedöma risker eller definiera det svenska som något djupare än maträtter och BNP.
Här finns dock även ett introvert inslag som kan bidra till förd invandringspolitik, då introverta har lättare att känna andras smärta och att känna skuld. Karaktärsdrag som ofta är värdefulla men som också kan manipuleras.
Man kan dock fråga sig hur de ofta introverta svenskarna i längden mår av att leva nära medlemmar av mer extroverta kulturer, och om detta kan bidra till att förklara fenomen som boendesegregering. Intressant är att de normalt anonyma medlemmarna på internetforumet /pol/ spelat en viktig roll för politiskt inkorrekta framstötar den senaste tiden. Dessa beskrivs gärna som autistiska, och autism ses ibland som en mer uttalad form av introversion.
Intressant är att Cain också tar upp epidemin av grupparbeten, från kontorslandskap till brainstorming. Denna epidemi ligger i linje med det extroverta idealet, men Cain tar upp forskning som visar att grupparbeten fungerar sämre än individuellt arbete i lugn och ro.
Det enda undantaget är grupparbeten i virtuell form, exempelvis över internet. Cain menar att vi idag lever med ett värdesystem hon kallar det extroverta idealet, tron att den idealiska personligheten är social, dominant och trivs i strålkastarljuset. Kopplat till detta är värden som handling istället för eftertanke, risktagande istället för försiktighet och tvärsäkerhet istället för tvivel.
Beskrivningen stämmer tämligen väl in på mycket av den svenska offentligheten, där risktagande setts som positivt och en enda åsikt åt gången ersatt tvivel och eftertanke.
Studier visar att vi gärna ser människor som pratar mycket som ledare, men Cain tar också upp exempel på skickliga introverta ledare. Introverta ledare är särskilt effektiva när det gäller att leda människor som ska ta egna initiativ, extroverta mer effektiva när de underlydande har mer passiva uppgifter. Man kan fråga sig om våra ledare egentligen har de egenskaper som behövs för att styra ett land. De kan prata och de kan sminkas, men kan de tänka långsiktigt?
Sammantaget är det alltså ett intressant perspektiv, oavsett om man ser det politiskt eller mer individuellt. Är svenskarna exempelvis ett ganska introvert folk, som inte mår väl av det Cain kallar det extroverta idealet och de ledare det för fram till makten?
Hur fungerar det när ett introvert folk ska dela sitt land med mer extroverta kulturer? Finns det en subversiv potential hos autister och/eller introverta?
För den enskilde individen kan det vara läge att reflektera över det egna temperamentet och vad det har för konsekvenser. Finns det exempelvis yrken eller sammanhang där man trivs respektive vantrivs?
