Höcke, som ofta framställs som en av Tysklands mest polariserande politiker, har blivit en centralfigur för många som känner sig missnöjda med den nuvarande politiska ordningen.
Hans nationalistiska retorik och välbalanserade åsikter har satt skräck i vänstern, och brittiska The Guardian, en vänstertidning, kallar honom exempelvis "den mest fruktade mannen inom tysk politik".
Höckes framträdanden lockar tusentals åhörare, vilket signalerar ett växande stöd för AFD, särskilt i östra Tyskland där ekonomiska och sociala utmaningar alltsedan murens fall har skapat en grogrund för missnöje med landets finans-mediala politiska etablissemang.
I en intervju med den oberoende tidningen Junge Freiheit säger Höcke att han tror att hans parti har möjlighet att nå en absolut majoritet i flera valkretsar i framtiden, och att målet måste vara just en absolut majoritet.
Han får medhåll av Jörg Urban, som leder Alternativ för Tyskland i Sachsen. Han säger till samma tidning att även om AFD vinner valet så kommer det inte räcka för att bilda en enpartiregering i Sachsen, och målet måste därför vara att kontrollera en absolut majoritet av rösterna i förbundsstatens parlament. Det är det enda sättet att få gehör för partiets politik, enligt Urban. Och det är något som ser alltmer möjligt ut.
Parallellt med denna utveckling har också vänsterpolitikern Sahra Wagenknecht gjort sig hörd i den politiska debatten.
Wagenknecht, som tidigare varit ledande inom vänsterpartiet Die Linke, har skapat rubriker genom sin kritik av Tysklands och EU:s stöd till kriget i Ukraina.
Hon har uppmanat till diplomatiska lösningar och en mer nyanserad inställning till Ryssland, vilket har fått kritik från många håll och föranlett de sedvanliga anklagelserna om att spela Moskva i händerna.
Wagenknechts positioner i Ukrainafrågan har lett till en ökad polarisation inom vänstern, där vissa stödjer hennes krav på förhandlingar och en snabbare väg till fred, medan andra ser det som ett svek mot Ukraina och en legitimering av Rysslands aggression.
Hennes kritik av sanktionerna mot Ryssland har också fått stöd bland de som drabbats hårt av de ekonomiska konsekvenserna, särskilt inom energisektorn.
Den ökande splittringen inom både vänstern och högern i Tyskland blottlägger nu problem som landet står inför när det gäller att hantera såväl inrikespolitiska som internationella kriser.
De kommande delstatsvalen kommer att vara avgörande för att visa om AFD:s framgångar kan omvandlas till verklig politisk makt, och för all del även hur stort stöd Wagenknechts utrikespolitiska linje kan få.
För Tyskland, som i decennier har behärskats av ett etablissemang som i praktiken inte har accepterat någon form av genuin opposition, är detta en kritisk tid.
Samtidigt kan den interna debatten om kriget i Ukraina och dess konsekvenser ytterligare polarisera det tyska samhället, vilket gör den politiska framtiden än mer osäker.
Landets politiska framtid kan nu röra sig i nationalistisk och auktoritär riktning, då Tyskland ju trots allt är Tyskland. Men det fortfarande mer eller mindre USA-styrda politiska etablissemang som inrättades efter kriget kan förstås också återfå kontrollen. I så fall skulle det stärka det sittande USA-etablissemanget inte bara i Tyskland utan också i länder som Sverige.
Den politiska spänningen i Tyskland speglar ett bredare europeiskt missnöje med den mångkulturella samhällsmodell som prånglats på västeuropeiska länder under efterkrigstiden, där en amerikansk syn på migration, politisk korrekthet, nationalism och internationella konflikter formar den politiska agendan.
Om Tyskland nu sätter punkt för denna ordning kommer det få stora konsekvenser inte bara för landet självt, utan också för hela Europa.
