68-kyrkan: Hur vänstern tog över vår tro

Bland etablissemangskritiker är det vanligt att Svenska kyrkan ses som för alltid förlorad till den politiskt korrekta vänstern. Företrädare för kyrkan gör ofta ställningstaganden som är svårbegripliga för vanliga kristna. Präster deltar exempelvis på Pride och försvarar islam, så intrycket man får är lätt att kyrkan blivit politiskt korrekt.

Men kyrkan är inte enhetlig och vänstern är bara en av flera strömningar. Bredden ser man bland annat i tidskriften Kyrka och Folk, Axel Karlssons evangeliska patriotism och kvinnoprästmotståndare som Yngve Kalin. Dessa syns dock inte lika mycket i media, de har heller inte lika många allierade i etablissemanget som kyrkans vänster.

Vänstern i kyrkan är kort sagt både synlig och inflytelserik, och har varit så i decennier. Men hur kunde det bli så? Hur växte det fram en kristen vänster i Sverige och hur kunde den växa sig så stark?

När den franske författaren och debattören Eric Zemmour beskriver hur vänstern flyttat fram sina positioner i samhället talar han om de "tre D:na", på franska Derision, Deconstruction och Destruction.

Först utsätter vänstern exempelvis kärnfamiljen för hån (derision). Sedan dekonstruerar man fenomenet, med frågor i stil med "men vad är egentligen svenskt?" Och slutligen förstör man det (destruction).

Ett inslag Zemmour missat är det fjärde D:et, Description, "beskrivning". Vänstern har ofta arbetat genom att beskriva fenomen historiskt och i detalj, exempelvis kapitalismen, nationalismen eller kärnfamiljen. En bra beskrivning har ofta i sig setts som en vederläggning av en hel åsikt eller ett helt fenomen, trots att så många gånger egentligen inte varit fallet.

Men när vänsterns dominans börjar rullas tillbaka kan beskrivningen som metod användas mot den, inte minst då det i vänsterns historia också finns mycket som är direkt obehagligt. Flirten med pedofili under 1968-epoken och stödet för diverse diktaturer är bara två sådana inslag. Att beskriva vänsterns historiska praktik är många gånger nog för att få den att framstå som tvivelaktig även idag, även om exempelvis stödet till Mao ersatts av förståelse för islamister.

Ett lovande initiativ i sammanhanget är forskningsprojektet Arvet efter 1968, finansierat av Ax:son Johnsonstiftelsen. Det är som sagt ett arv som bör tas på allvar och studeras. En del av arvet från 1968 är just "vänsterkyrkan". Själv har jag ganska dålig koll på dess historia och teologi, och där är jag nog inte