När härvan runt Julian Assange inleddes bestämde sig Oscar Swartz för att skriva en bok om svensk sexualpolitik och lagstiftning i syfte att belysa för omvärlden hur det svenska ideologiska klimatet runt sexualitet har förändrats de senaste femtio åren. Detta ansåg han var nödvändigt inte minst med tanke på att flera konspirationsteorier - om alltifrån CIA till honungsfällor - hade börjat dyka upp i internationell media.
Det här är anledningen till att boken (än så länge) enbart är publicerad på engelska, trots att även många svenskar förmodligen skulle överraskas om de läste om svensk praxis inom de politiska och juridiska frågor som genomsyras av svensk statsfeminism. Boken undviker utvikningar och är nästan helt rensad ifrån kommentarer av de olika skedena. Istället fokuseras på citat ifrån debattartiklar, lagtexter och statliga utredningar.
Citaten är organiserade i en kronologisk ordning med start på femtiotalet då Sverige genom en serie filmer lyckades skapa myten om den svenska synden. Detta blev början på en kulturell sexuell revolution som i och med bättre preventivmedel på sextiotalet skapade en väldigt sexpositiv atmosfär. Detta skedde inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, men landets ställning i debatten var ändå speciell. Detta utvecklas i den första av bokens fyra delar.
Del två pekar på framväxten av en radikalfeminism under 1970-talet, som starkt motsatte sig sexualliberalism. Del tre handlar om hur de radikalfeministiska dogmer som etablerades inom svensk massmedia och universitetsväsende senare blir en statsideologi med starka påtryckargrupper inom alla riksdagspartier och den statliga byråkratin.
Del fyra tar upp de praktiska konsekvenserna för svenska män. Något som skildras genom citat ifrån rättsfall där män på väldigt lösa grunder blir dömda för våldtäkt och övergrepp. Det är här som fallet Julian Assange hastigt tas upp. Själva poängen är då att anmälningen mot honom inte är något undantag eller någon av USA framtvingad konspiration, utan tvärtom ett fall av åtskilliga där män blir anmälda på lösa grunder till följd av en lagstiftning och rättspraxis som etablerats genom de senaste decenniernas politik.
Bokens styrka är även dess svaghet. Dess starka fokus på rena citat ifrån debattartiklar och statliga utredningar leder till en förståelse av själva utvecklingstrenden och läsaren får en god inblick i den juridiska och samhälleliga ideologiska utvecklingen. Detta är i stort frikopplat från författarens egna funderingar och saknar en djupare analys av radikalfeministisk ideologi. Bokens inriktning är tillräcklig för att skapa en förståelse runt Assangehärvan men knappast heltäckande för den som vill fördjupa sig i den metastruktur som skapar de svenska ideologiska yttringarna. I så fall behöver denna bok kompletteras med ytterligare litteratur för att skapa en djupgående förståelse.
Anledningen till att boken så enkelt kan delas in i olika delar beror på hur liten och sammansvetsad den trendsättande ideologiska klassen i Sverige är. Detta gäller såklart inte enbart sexualpolitik utan även andra politiska områden såsom invandringspolitik och ekonomi med mera. Historiskt brukar detta leda till en specifikt svensk byråkratiskt implementerad extremism inom de områden som blir ideologiskt låsta.
Historiska konsekvenser är till exempel det välfärdssamhälle som implementerades under sjuttiotalet där Sverige på tio år gick från att ha bland Europas lägsta skatter till att ha världens högsta. Den starka nyliberala konsensus som skapades inom landets mediala och politiska elit efter den svenska modellens kollaps under den svenska nittiotalsdepressionen kan också tjäna som exempel. Svenskt försvar har blivit nedlagt av ideologiska skäl på tjugotalet efter att dessförinnan antagligen ha varit världens starkaste räknat per capita. År 1990 kunde Sverige mobiliserta en miljon man och idag, när försvaret är så gott som nedlagt igen, går vi mot att ha en yrkesarmé på tiotusen personer.
Synen på utomeuropéer och invandring som gått från starkt restriktiv under femtiotalets slut till dagens tillämpning som är västvärldens mest liberala. Synen på nationalstaten som gått från den ena extremen till den andra. Inom alla dessa skeden kan man tala om paradigmskiften bland ideologiska och politiska elitgrupper. Övergången är inte gradvis utan i högsta grad abrupt och ett nya konsensus sprids sedan via staten och media av ett styrande avantgarde ut över samhället i övrigt.
Dessa starka tendenser är den bakomliggande anledningen till den enorma snabbhet med vilken ideologisk sexualliberalism kunde etableras under femtiotalet fram till 1976, och även radikalfeminismens snabba dominans därefter. I stort behövdes enbart mindre grupper av statliga funktionärer och mediepersonligheter rekryteras för att dessa rörelser skulle få igenom sin vilja fullt ut. I detta ramverk drev sedan ideologiskt motiverade människor saker till sin utopiska slutpunkt utan egentligt motstånd.
Ett exempel på detta är boken "De erotiska minoriteterna" av Lars Ullenstam som publicerades 1964, där sexualliberalismen dras till sin spets angående prostitution, incest, pedofili, tidelag, blotteri med mera. I detta ramverk implementerades en statlig utredning, "Sexuella övergrepp: Förslag till en ny lydelse av brottsbalken om sedlighetsbrott angivet av sexualbrottsutredningen", som presenterade sina resultat 1976.
Själva andemeningen i sexualbrottsutredningens förslag var att införa en ny juridisk syn på sexualitet, frikopplad från tidigare konservativa och reaktionära kvarlevor av sexualmoralism. Utredningen bakom detta sexualliberala dokument jobbade dock för långsamt. För under beredningstiden hann ett ideologiskt paradigmskifte återigen äga rum bland svenska trendsättare och intellektuella, och vid vid tiden för slutbetänkandet bestod den nya moderiktiga diskursen av en från USA importerad radikalfeminism. Nu var synen på sexualitet totalt motsatt det som gällde under det föregående decenniet.
En ny utredning tillsattes efter medial proteststorm. Denna publiceras 1982 och heter "Våldtäkt och andra sexuella övergrepp." Dess slutsatser är raka motsatsen till vad utredningen 1976 presenterade. Från det radikala ideologiska skiftet 1976 till idag har sedan akademiskt lagda och karriäristiska byråkrater verkat i det nya radikalfeministiska paradigmet. Det har lett till ganska intressanta förändringar i bland annat hur det svenska systemet behandlar sina dissidenter, officiella fiender och ideologiska motståndare. Ett exempel är utfrysningen av den sexpositiva feministen Petra Östergren och de ständigt utvidgade definitionerna av våldtäkt. Mer eller mindre finns idag ett tvång som ålägger kulturpersonlighet att upprätthålla tron på radikalfeminism, såvida de vill ha fortsatt tillträde till det offentliga rummet. Även uppmärksammade rättegångar som da Costa-mordet under åttiotalet och våldtäktsmålet mot Billy Butt på 1990-talet går inte att förstå utan en insikt i det nya ideologiska ramverket.
Den officiella fienden i radikalfeminismen är den abstrakta "patriarkale mannen" som upprätthåller "strukturell diskriminering" vilken under den svenska radikalfeminismens blomningsperiod under sent nittiotal och början av tvåtusentalet ledde till rätt så uppseendeväckande uttalanden av höga politiker och mediepersonligheter. Kanske kan de bitvis hätska utfallen mot svenska män under denna period ses som slutstadiet av svensk radikalfeminism. Den lever fortfarande kvar inom lagstiftning och akademi men den ideologiska glöden verkar ha svalnat en smula de senaste tio åren.
Möjligen står vi inför ett nytt ideologiskt paradigmskifte. Swartz bok är ett tecken i tiden och det faktum att den riktar sig till en utländsk publik torde glädja alla som åter vill se ett ideologiskt skifte i Sverige. Det styrande ideologiska avantgardet i Stockholm är nämligen lika obrydda av svenska folkets synpunkter som de är känsliga för utländsk kritik. Projekten drivs ju till stor del för att visas upp för andra eliter i väst, där Sverige hittills har kunnat briljera med sin ideologiska förträfflighet.
Swartz bok blixtbelyser ett område som för länge sedan spårat ur och övergått i statligt sanktionerad sekterism. En sekterism som upprätthålls av stora grupper offentligt finansierade radikala som förutom ett ideologiskt projekt även har sina ekonomiska inkomster att försvara. Om ett skifte inträffar får vi bara hoppas - och här är jag förmodligen oenig med författaren Oscar Swartz - att diskursen inte ännu en gång drivs till sin spets. Sverige skulle må bra av en sexualpolitik som saknar de extrema ideologier som vi varje gång tenderar att driva bortom rimlighetens gräns.
CARL ANDERSSON
