Lars Holger Holms senaste bok heter Kärringstaten och den kan läsas som det senaste tillskottet i en pågående kulturkritisk ansats riktad mot den svenska ideologin. Det finns många skribenter, akademiker, journalister och andra intellektuella som under årens lopp har gjort anspråk på att beskriva den svenska ideologin. Somliga har gjort det med illa dolt förakt, likt den brittiske journalisten Roland Huntford som i sin skildring The New Totalitarians (1971) ansåg Sverige så kollektivistiskt att han inte ville kännas vid landet som en del av Europa. Trots de många försöken är det emellertid ingen som har lyckats med att analysera Sverige – denna gång inifrån – med samma blandning av bildning och humor som Holger Holm.
Samhälls- och kulturkritik är en konst som många känner sig kallade att utföra, men där få är utvalda. Kärringstaten är del av den senare tendensen på så sätt att den lyckas med att säga någonting väsentligt om det svenska samhället och dess kultur. Bokens omslag pryds lekfullt av en bild som föreställer Stockholms stadshus, och från stadshusets topp utgår en symbol som är en kombination av den feministiska symbolen och den muslimska halvmånen.
En gång i tiden – när marxismen fortfarande var inriktad på klasskamp – brukade dess teoretiker prata om att kapitalismen skulle orsaka sin egen undergång genom sina inre motsättningar. Ytterst få inom vänstern bekymrar sig om sådana ämnen i dagens läge, men man kan med fördel låna formuleringen för att beskriva vad det är som pågår i det svenska systemet. Ett exempel som tas upp i boken är relationen mellan vänstern och islam, vilken med all rimlighet borde vara fientlig. Detta är emellertid inte fallet och faktum är att den tidigare omhuldar den senare. Trots att islam som trossystem är betydligt mer reaktionärt än någon motsvarande europeisk andlig riktning.
Det är emellertid inte tillräckligt att diskutera den svenska politiken utan att relatera denna till kulturen i bred mening. En intressant aspekt av den svenska kulturen är att den under lång tid har präglats av protestantismen och därmed den protestantiska idén om skuld. Denna idé bygger på att varje enskild individ från födseln bär på en skuld, vilken tillkommer den enskilde alldeles oavsett dennes egna handlingar. Detta skuldbegrepp går som en röd tråd också genom vår moderna kultur. Men skulden är naturligtvis inte till Gud, utan till alla minoritetsgrupper som de etniska svenskarna eventuellt kan ha behandlat illa vid något tillfälle. Paul Gottfried var inne på liknande tankegångar när han skrev sin bok Multiculturalism and the Politics of Guilt (2002).
Denna analys är väsentlig eftersom den ringar in ett av vår tids allra största problem, vilket är att svenskar är mottagliga för att luras, skämmas och mobbas till att acceptera politiska program som är skadliga för landet. Den protestantiska skulduppfattningen dröjer sig kvar inom vår kultur och den framträder genom en sekulär och ideologisk form. Politiken och kulturen står alltid i någon form av relation till varandra och vår kultur som den ser ut idag både förstärker och präglas av en politik som inte ser till svenskarnas intressen.
Nietzsche skrev vid något tillfälle att kyrkan kan förstås som en reaktionär struktur som håller tillbaka religionen från att fullfölja sin inneboende potential. Med det menade han att om man bryter ut vissa drag ur kristendomen från sitt religiösa sammanhang, så får man någonting som kan förstås som en vänsterorienterad sekulär humanism. Det är intressant att notera att kyrkan står i vägen för detta genom att vara en struktur som upprätthåller sina egna hierarkier och traditioner. Vad gäller den katolska kyrkan så löser den skuldproblematiken genom att ge syndernas förlåtelse, någonting som upphörde i och med reformationen.
Den moderna syndaren är således den vita europén, och i synnerhet den heterosexuella mannen. Den nya kyrkliga strukturen är den svenska vänstern som har tagit plats i staten och från denna upphöjda plats fäller domar över de som inte har uppnått samma moraliska status som de själva. De som är utan skuld är de förtryckta grupperna: Kvinnorna, de homosexuella och utomeuropéerna. Det liknar egentligen en sorts pervers parodi på den gamla religionen. Men det liknar också en parodi på den gamla, klasskampsorienterade marxismen. Det behöver egentligen inte poängteras, men arbetarna är frånvarande i denna konfliktbeskrivning. Den nya vänstern handlar om mjuka frågor och den är främmande för de problem som gäckade dess föregångare.
Det är inte möjligt att säga exakt om det är kulturen som skapar eliten eller om det är eliten som skapar en kultur som legitimerar deras styre. Vad man däremot kan konstatera är att en analys som beskriver kulturen som råder inom ett samhälle utan att också granska detta samhälles elit, har missat någonting väsentligt. Kärringstaten tar ett helhetsgrepp om Sverige genom att säga någonting om landets kultur och den elit som lever och frodas inom systemet. Diskussionen om den svenska kulturen leder såldes helt logiskt till en diskussion om landets elit och dennas materiella intressen.
Ett särskilt roligt kapitel handlar om den författarfond som administreras av Statens Kulturråd och årligen delar ut stipendier till lyckosamma kulturarbetare. Kapitlets tragikomiska humor är att man lika gärna skulle kunna kalla denna författarfond för ”Bonniers författarfond”, eftersom merparten av de tyngsta stipendierna utgår just till författare som ges ut på Bonnier. Det heter naturligtvis att kulturrådet ska vara en garant för den kulturella mångfalden – ungefär som SVT ska vara en garant för oberoende och saklig television – men i själva verket handlar det om att ett fåtal ”kulturpersonligheter” ska tjäna bra med stålar. Denna nomenklatura är också en mer eller mindre permanent interiör i statsmaskineriet.
En mindre rolig insikt som kom till mig efter avslutad läsning är att det egentligen inte finns någon distinktion mellan stat och samhälle i landet Sverige. Kärringstaten som institution är allomfattande och det finns egentligen inga möjligheter att komma undan. Sverige är korporativistiskt i ordets rätta bemärkelse genom att politiken, media, förlagen, alla är sammanlänkade med varandra. Holger Holm driver sedan länge tesen att svensken till sitt väsen är socialdemokrat och att det socialdemokratiska sättet att leva kan betraktas som dennes naturliga levnadsmiljö. Det är en minst sagt nedslående betraktelse, men det ligger onekligen någonting i den. Jag tror att det är en anledning till att det har varit så oerhört svårt att bilda opinion mot massinvandringen, och att det tog så lång tid att få valt ett part som kunde driva frågan i riksdagen.
Kärringstaten täcker i allt väsentligt in två dimensioner av den svenska tillvaron: Den kulturella och den politiska, vilka också är tätt sammanflätade med varandra. Den samtida svenska kulturen brottas med ett skuldkomplex som gör att vissa grupper i samhället betraktas som offer, och vissa av dessa grupper tar mer än gärna på sig rollen av offer av ren nyttomaximering. Samtidigt dras Sverige med en elit som både utövar och skor sig på denna ideologi. Det faller sig på något sätt rimligt att att vi i det här landet anser definitionen av fri kultur vara att staten delar ut särskild författarpenning.
Boken avslutas med ett försök till ett politiskt program. Detta program är tämligen rimligt eftersom det hänvisar till den grundläggande principen att var och en ska ta ansvar för sina egna handlingar. Svenskarna borde börja att ta ansvar för sitt eget land och sluta att ägna sig åt känslomässig narcissism, omotiverade skuldkomplex och att ömka föregivet förtryckta grupper. Jag rekommenderar den här boken som en bildad och underhållande sågning av den svenska eliten och dess ideologi.
THOMAS WEBER
