Ett oförändrat valresultat leder normalt till att ett parti fortsätter med en liknande politik som före valet, medan en valförlust oftare resulterar i en omprövning av politiken. Ett första tecken på om en sådan kommer att ske kan dyka upp i partiets eftervalsanalys. I riksdagsvalet 2014 var det moderata väljartappet det största, vilket gör den moderata valanalysen till den på förhand mest intressanta. Den moderata analysgruppen presenterade sin rapport i Dagens Nyheter den 28 november. Den här artikeln diskuterar om den rapporten tagit ett steg från besvikelse till insikt och förslag på förnyelse. Det stundande extravalet gör att rapporten blir än mer intressant då det är ont om tid för korrigeringar; dess förtjänster och brister får rimligtvis större genomslag än om det gäller en omprövning inför ett val som ligger fyra år i framtiden.
Den mest centrala förklaringen till valresultatet är enligt analysgruppen att ”vi vann inte jobbfrågan”. Socialdemokratins förslag om 30.000 traineeplatser i den offentliga sektorn lanserades sent och lockade rimligtvis få väljare medan Reinfeldt och andra under lång tid hamrade in prestationen om trehundratusen nya jobb. Det budskapet nådde bättre ut och är betydligt mer substantiellt, men det vann ändå inte.
Min bedömning är att Moderaterna då som nu felbedömer vad som är själva ”jobbfrågan”. Det viktiga är knappast antalet jobb totalt, eller nya jobb, utan procenten som ”saknar jobb” – sedan lång tid ligger politiskt fokus på arbetslösheten. Utöver de socialdemokratiska anklagelserna om att arbetslösheten ökade hördes många andra mediala budskap i samma riktning: Ungdomsarbetslösheten, arbetslösheten för invandrare samt svårigheten för äldre att få jobb. Mycket talar för att väljarna fick ett rättvisande intryck av en besvärande arbetslöshet. Alliansen förbättrade en viktig komponent, antalet nya jobb, men försämrade den andra komponenten – ett ökat antal personer sökte jobb. Att frågan hade fel fokus bidrog till att den endast fick en sjätteplacering i valrörelsen och inte den förstaplacering som många hade prognostiserat.
Sedan många år påtalar olika rapporter hur den demografiska utvecklingen i Sverige försämrar siffrorna för sysselsättningsgrad och arbetslöshet. Regeringsdokument poängterar att tack vare den framgångsrika tillväxten av jobb så lyckas regimen neutralisera större delen av den ogynnsamma demografiska utvecklingen. Men befolkningstillväxten är ingen ickepolitisk händelse som drabbar landet, utan politikerna har ännu större påverkan på invandringspolitiken än på skapande av jobb. Även om det varit tabu i de flesta sammanhang att explicit påtala denna för sysselsättningsgraden ogynnsamma demografiska utveckling så framkommer den oundvikligen i arbetslöshetssiffran. Envetet sökte Moderaterna betona den positiva utvecklingen av den ena komponenten och inte låtsas om befolkningsökningen. Men detta lyckades inte då jobbfrågans centrala variabel är nettot, arbetslösheten. Det är inte efterklokt att kritisera denna linje, utan försöket borde ha bedömts som utsiktslöst.
Den andra svagheten är välfärdsfrågan där ”socialdemokraterna lyckades sätta bilden av att välfärden försämrats”. Det som nog förvånar moderater mest är att beröm från internationella institutioner och relativa framgångar jämfört med andra länder samt absoluta framsteg i BNP per innevånare inte skapade ett erkännande i väljarkåren. Det blev mer resonans för Löfvens oklara ”Det är något som håller på att gå sönder”. Märkligt nog blev Löfven inte anklagad för att ”fiska i grumliga vatten” trots att detta intryck av försämringar och sönderfall rimligtvis bottnar i problem med invandringen.
Analysgruppen noterar att en regering uppfattas som skyldig till problem i samhället, och även om oppositionen inte förespråkar en annan linje så uppfattas den som mindre skyldig än alliansen. Det kanske tydligaste exemplet är att Socialdemokraterna trots att de är de mest skyldiga till den svenska skolans stegvisa försämring uppmäter högt förtroende för sin skolpolitik. Efter åtta år vid makten ses skolans misslyckanden som alliansens och valmanskåren hoppas på partier vars tidigare misslyckanden med flumskolan nu anses preskriberade. Minne, skuld och tacksamhet är kortvariga fenomen. Moderaternas främsta insats i främjande av medborgarnas välstånd är rimligtvis köpkraftsförbättringen genom jobbskatteavdragen. Det var därför enligt min uppfattning en märklig politikomläggning att deklarera en slutpunkt och att inga ytterligare sådana steg skulle genomföras. Genom att skattesänkningar hela tiden trovärdigt villkorats med att inte undergräva statens finanser och välfärden hade alliansen ett trumfkort som är svårt att utmåla som ett hot mot välfärden. En regering får dock inte röster för vad den utfört, utan när detta man utfört stärker trovärdigheten att kunna göra mer. Alliansens skatteomläggning uppfattades som ett avslutat projekt.
Den tredje svaghet som analysgruppen tar upp kallas ”integration”. Det slående i den rubriken är att det förväntade vore att ha ”migration” eller ”immigration och integration”, inte bara integration. Viljan att undvika ämnet invandring under valkampanjen biter sig fast i eftervalsanalysen. Integrationen är inte heller ett problem utan en ”utmaning”. Det överutnyttjade ordet indikerar att det ännu knappast finns något problem utan huvudsakligen ett potentiellt problem i framtiden. En utmaning är något så nytt att man inte behöver ha någon lösning att föreslå utan det räcker med att uttrycka en vilja att börja fundera ut en lösning. Är detta en alert varseblivning värd beröm, eller en obefintlig åtgärdspolitik som förtjänar kritik? Bedömningen från analysgruppen att ”integrationsdebatten skedde på Sverigedemokraternas planhalva” ger få ledtrådar till vad som kan tänkas bidra till en moderat integrationspolitik som ”behöver fler svar”.
Volymerna är inte ens en utmaning utan ett opassande ämne. Åthutningen av Billström och hans pudlande för att ha tagit v-ordet i sin mun visar på den moderata linjen. Den svenska mediala hysterin kring frågan i Agenda, ”Hur mycket invandring tål Sverige?” belyser den rådande inskränktheten. Väljarkåren reaktion är delvis ett accepterande av att media sätter etikettregler; om och hur en fråga skall diskuteras. Men det råder också en förundran över förbudet. I nästa alla frågor, privata såväl som offentliga, är volymen central: Kalorier, belåning och utsläpp av koldioxid. Det finns nästan alltid en koppling mellan lite eller mycket, volymen, och huruvida effekterna skapar problem eller inte. Analysen duckar frågan med ett hurtfriskt påstående om att öppenhet är bra enligt en bred majoritet.
Analysgruppen talar mycket om förtroende, men det blir ett innehållslöst ord. ”Det handlar om att behålla förtroendet i ekonomifrågan, återta förtroendet i jobbfrågan och stärka förtroendet inom integrations och välfärdsområdet.” Förtroende betyder närmast en benägen att rösta på moderaterna, men blir i detta sammanhang snarast ett negativt ord: Vi har ingen bra idé som vi kan presentera, men ha ändå förtroende för att vi kommer att hitta en bra lösning i alla fall.
Gruppen hävdar kritiskt att ”ansvar och kontroll kom att gå före idéer”, men är väldigt tyst om vilka de nya idéerna kan vara. Målsättningen ”anständigt och förtroendeingivande” är i sin otydlighet en röst för fortsatt tabu i den oanständiga volymfrågan. Ett alternativ som finns i kulisserna och framförs på SvD:s ledarsida och andra platser är en nyliberal integrationspolitik: Inför lägre lägstalöner för att sätta det importerade proletariatet i arbete. En sådan politik är i linje med den hyllade öppenheten och arbetslinjen som prefererat arbete före bidrag. Arbetslinjen är populär, men det är också välfärdsstaten varför detta blir ett svårt val. Det valet kan dock undvikas om öppenheten omprövas och Sverige lägger om kurs bort från den betydligt mindre populära invandringspolitiken. Det är ett trilemma av samma typ som följande tre önskemål för en bostad: Den ska vara rymlig, den skall ha ett centralt läge och den skall ha ett rimligt pris. Det går inte att nå alla tre målen samtidigt utan bara två. Frågan är vilka två man skall välja och vilken som blir det tredje mål som får stå tillbaka. Moderaterna kommer att vara trogna arbetslinjen, men det är oklart om man kommer att reducera välfärdsstaten eller invandringen. Det problemet framstår som det mest centrala för ett sargat parti och en analysgrupp som avvaktar med en önskelista samt undviker skarpa förslag.
JAN TULLBERG
Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014.
