Under den gångna helgen var det dags för den andra omgången av nyvalet till det franska parlamentet i den franska kommunen Villeneuve-sur-Lot. Detta efter att den tidigare finansministern Jérôme Cahuzac, som hade i uppdrag att motverka skatteflykt, själv blev påkommen med att ha gömt tillgångar utomlands och därmed tvingats lämna sin plats i nationalförsamlingen.
Omvalet kom att väcka reaktioner sedan Front Nationals 23-årige kandidat, Etienne Bousquet-Cassagne, slog ut socialistpartiets motkandidat i första omgången. Detta i en kommun som har styrts av vänstern i cirka tolv års tid.
I den andra omgången slöt naturligtvis många socialistväljare i vanlig ordning upp bakom UMP:s kandidat när det borgerliga partiet mötte Front National. Detta till trots fick Bousquet-Cassagne hela 46,24 procent av rösterna. Man ska således inte förvånas när nu systemets väktare börjar oroas och reaktioner från etablissemanget börjar märkas på allvar. Villeneuve-sur-Lot må vara en liten kommun, men signalen från väljarna är tydlig.
För drygt tre veckor sedan hamnade några medlemmar i den militanta arabisk-franska nationalistgruppen Jeunesses nationalistes révolutionnaires (JNR) i bråk med antifascister. Konfrontationen slutade med att den 18-årige studenten tillika AFA-aktivisten Clément Méric avled. Att den franska staten skulle passa på att sätta dit nationaliströrelsen framstod som självklart och ett par dagar senare hade den socialistiske premiärministern Jean-Marc Ayrault mycket riktigt lyckats förbjuda organisationen.
Regeringen väntas emellertid inte nöja sig med det. Nu verkar Front National vara på tur att få sig en omgång - i varje fall om man får tro den nationalistiska bloggen François Desouche, som har skrivit en lång artikel om frågan.
Att de små och våldsorienterade nationalistgrupperna inte utgör någon fara för systemet förstår alla. Det verkliga hotet mot den franska oligarkin är Front National, som i det senaste valet fick hela sex och en halv miljon röster. Och populariteten ökar.
Naturligtvis är det sittande etablissemanget högst medvetna om partiets framgångar och därför fortsätter man nu att använda Méric-tragedin för att sprida skräck och - med hjälp av media - banka in följande antaganden hos väljarna:
▪ Extremhögern är våldsam och farlig, dessutom kan den attackera vem som helst. Studenten som dödades var en ung pojke med ett barns ansikte; alla föräldrar bör oroa sig för att extremhögern kan komma att attackera även deras barn.
▪ Det finns fascister i Frankrike och dessa utgör en fara för landet. Som bevis för detta för man fram den döde unge mannen, som naturligtvis dog för att han var emot fascism och ingenting annat.
▪ Eftersom extremhögern hotar republiken är det legitimt att förbjuda de grupper som har influerats av denna höger.
▪ Front National har ett ansvar för Mérics död. I huvudsak för att partiet har band till små subversiva grupper på högerkanten, men även för att skinnhuvudenas farliga idéer delas av hela extremhögern - från de små aktivistgrupperna till Front National. Även de som deltog i demonstrationerna mot införandet av homoäktenskap i Frankrike kan räknas till denna extremhöger.
För säkerhets skull var media noga med att berätta att en av skinnhuvudena bar en Front National-tröja. Huruvida detta ovidkommande påstående stämmer eller inte är svårt att veta då ingen källa och än mindre några bilder presenterades som styrker det hela. I samma veva föreslog tidningen Charlie Hebdo att även Front National bör förbjudas.
Att regimen som styr Frankrike använder sig av Méric-affären för att smutskasta och försöka rasera Marine Le Pens arbete med att göra Front National till ett av landets största partier är uppenbart. Tanken med smutskastningskampanjen är naturligtvis att försöka få den allmänna opinionen att associera partiet med hot och våld, skräck och elände.
Men att det sker är inte särskilt oväntat; de stora partierna har länge haft svårigheter med att bemöta Front Nationals profilfrågor: Massinvandringen, den skenande brottsligheten och globaliseringen. Frågor där fakta faktiskt bekräftar extremhögerns analyser. Om det franska etablissemanget vill behålla makten är de alltså hot och rädsla - snarare än sakargument - som kan tänka sig fungera. Samma sak sker i varje europeiskt land.
Marine Le Pen kan naturligtvis upprepa det vanliga: Att partiet ställer upp i val, att det slänger ut olämpliga medlemmar, att det fördömer våld, att det vill ha fler folkomröstningar och en starkare demokrati. Men partiet kommer ändå att åka på några rejäla smällar av de - fortfarande starka - franska medierna. På sikt kommer emellertid inte ens medierna att kunna ljuga om vad som är orsakerna till att väljarnas barn blir misshandlade, att arbetslösheten stiger och att kriminaliteten ökar. Front Nationals 46 procent i Villeneuve-sur-Lot är ett tecken på det.
FRIA TIDER
