När ungdomsförbundet SDU, Sverigedemokratisk ungdom, under tveksamma former uteslöts ur Sverigedemokraterna för drygt två år sedan var det för många Sverigevänner en sorgens dag.
Trots besynnerliga anklagelser om att de unga sverigedemokraterna skulle vara "ideologiskt avvikande" var vi många som tolkade det som att det istället handlade om smutsig realpolitik. De unga idealisterna upplevdes av delar av SD-ledningen som ett möjligt framtida hot om makten, något som givet deras kvaliteter mycket väl kan ha varit sant. Det handlade ofta om duktiga och representabla ungdomspolitiker.
Istället för att, som vanliga partier gör, låta interndemokratin ha sin gång och acceptera att partiledningar ibland byts ut valde man från ledningens sida att under skadliga former utesluta värdefulla delar av partiet. Detta dessutom på ett sätt som gjorde att ett löjets skimmer drogs över SD och en hel del möjliga sympatisörer drog sig undan. "Partiet, det är jag" var budskapet som ledningen sände ut, och det avskräckte människor som annars delade mycket av partiets kritik mot den förda politiken.
När det hände var det många SD-sympatisörer som ännu hade förtroende för partiledningen. Det fanns välformulerade kritiker, men följde man kommentarerna på bland annat Avpixlat/Samhällsnytt så var de i minoritet.
I dagarna har flera av de uteslutna lanserat ett nytt parti, Alternativ för Sverige, och situationen är en annan. I handling har SD-ledningen visat att konflikten med SDU inte var någon engångsföreteelse. Bland annat Björn Söder och Kent Ekeroth har petats undan, populära företrädare bland SD:s kärnväljare.
Besvikelsen är betydande, både med partiets liberalisering och den odemokratiska internkulturen. En opinionsundersökning Alternativ för Sverige beställt inför lanseringen visade att av tillfrågade Sverigedemokrater kunde 80 procent tänka sig att rösta på "ett parti som vill minska invandringen mer än något nuvarande riksdagsparti". Det är inte omöjligt att en del av dessa syftade på SD som ett sådant parti, frågor kan alltid missförstås, men det gäller knappast alla tillfrågade. Bland tillfrågade moderater handlade det istället om 36 procent (med ytterligare 33,8 procent som svarat "kanske"). Väljarunderlag för ett parti som AfS tycks alltså finnas.
Idéer
Hur verkar då det nya partiet? När man ska skärskåda ett parti eller en rörelse kan man göra det utifrån kategorierna idéer, institutioner och personer. Vad gäller idéerna är AfS ett mycket genomtänkt och välformulerat parti. Man lägger betydande vikt vid återvandringsfrågan, vilket är logiskt. Med fortsatt massinvandring spelar det mindre roll om ett parti vill ge mer eller mindre pengar till exempelvis sjukvården – pengarna kommer ändå inte att finnas till att börja med.
AfS kräver ett omedelbart asylstopp och en "storskalig och aktiv återvandringspolitik". Man kräver också att samtliga uppehållstillstånd som delats ut sedan år 2000 ska omprövas, vilket är rimligt givet att den förda politiken saknat folkligt stöd och medborgarskap ofta utdelats slentrianmässigt. Politiken har saknat både legalitet och legitimitet.
Andra frågor AfS lyfter är förbud mot tiggeri, slopat bistånd och höjda krav för anhöriginvandring. Perspektivet är tilltalande och ärligt. I programmet läser man bland annat att:
Integrationen har inte misslyckats i brist på politiska ansträngningar, utan på grund av att premisserna är felaktiga. Det är inte möjligt att sammanföra vitt skilda folkgrupper i ett och samma land och förvänta sig goda resultat. Den historiska erfarenheten av mångkulturella samhällen pekar på raka motsatsen. Missämja och konflikter, inte ett harmoniskt samhällsliv där olika grupper kontinuerligt bekräftar varandra i ett ömsesidigt kulturellt utbyte, är resultatet av mångkultur och massinvandring.
Högintressant är också fokus på yttrandefrihet, demokrati och kultur. AfS har en genomtänkt förståelse för hur "vänstern" tagit över Sverige trots begränsat folkligt stöd, och har konkreta förslag på hur frihet och demokrati ska återinföras. Det handlar bland annat om avskaffat presstöd, lägre politikerlöner och återinfört tjänstemannaansvar. Men det handlar också om sådant som att kräva åsiktsfrihet på sociala medier, att lägga ner SR och att förhindra rivningar av kulturhistoriska byggnader. Enligt Andrew Breitbart är "politiken nedströms från kulturen" och det är genom att kontrollera kulturen i vid mening som "vänstern" tagit över våra samhällen. AfS har en av de bättre analyserna av detta jag läst i ett partiprogram.
Sympatisk är också inställningen till den orättvisa hetslagstiftningen, AfS skriver:
"Gummiparagrafen hets mot folkgrupp ska därför avskaffas eftersom den idag används godtyckligt mot svenskar som nyttjar sin grundlagsskyddade yttrandefrihet och därmed skrämmer människor till tystnad."
Även utrikespolitiken är tilltalande, i denna tid då rysskräcken blivit en del av åsiktskorridoren. AfS vill återinföra värnplikten och rusta upp försvaret. Men partiet vänder sig också mot Nato- och EU-medlemskap och vill hellre se en nordisk försvarsallians.
Det finns många bra inslag i politiken, från ökat antal vårdplatser och kostnadsfri tandvård till höjd status för läraryrket och "hela Sverige ska leva". Jag är skeptisk till några inslag, bland annat att begränsa möjligheten till att tjäna extrapengar genom arbete på fängelser. Men det är i sammanhanget petitesser – helheten är mycket tilltalande. Genomtänkt är också oviljan att sätta ideologiska etiketter på projektet eller hamna i detaljdiskussioner om vad som är "öppen svenskhet" eller "antirasistiskt mittenparti". Istället skriver man i presentationen av partiet att "låtsaskonflikten mellan höger och vänster tjänar endast de gamla partierna som tror att partiintressen per automatik är allmänintressen."
AfS framställer sig som företrädare för ett hårt ansatt svenskt folk som flera gånger under sin historia lyckats lösa liknande hot och problem. Det är tillräckligt, man undviker då etiketter som kan stöta bort väljare samtidigt som partiprogrammet är tydligt och genomtänkt. Inte minst har AfS genom sitt fokus på frihetsfrågor möjlighet att förhålla sig till libertarianer och besvikna moderater.
Institutioner och personer
AfS är ett nystartat parti, men har en relativt gynnsam situation vad gäller institutionerna. I det här fallet handlar det inte minst om de många Sverigevänliga aktörerna och alternativ media. Dessa har ofta blivit alltmer besvikna på SD, många har en positiv inställning till den nystartade utmanaren. Här blir kontrasten till SD stark.
SD har, trots mycket gynnsamma förutsättningar och ett reellt behov, i praktiken inte byggt någon folkrörelse. Detta beror på ett långt drivet kontrollbehov, allt ska kontrolleras i detalj. Man har därför inte relaterat till de många aktörer och projekt som står nära partiet, trots att man med de pengar man rör sig med skulle kunnat knyta många kända etablissemangskritiker till sig. Mer eller mindre formellt. Inte heller imponerar relationen till alternativa medier, den är ofta negativ och präglad av beröringsskräck.
AfS har här en annan utgångspunkt, och bör kunna relatera till andra aktörer. Förhoppningsvis kan partiet också vara synligt i offentligheten på ett annat sätt än SD, de gamla SDU-medlemmarna har om inte annat vana av just det. Detta är annars den enskilt största utmaningen AfS har, att kunna nå ut med sitt budskap. Förhoppningsvis finns en genomtänkt media- och marknadsföringsstrategi, det går inte att förlita sig på besvikna SD-väljare.
En viktig faktor här är också den oroväckande internkulturen i SD. Det finns en toppstyrning som gör att många människor med fria yrken och självrespekt drar sig för att engagera sig i partiet. När man lyckats få in en intellektuell förmåga som Jan Olof Bengtsson i partiet såg man exempelvis till att göra sig av med honom under förnedrande former, något som säkert inte bidragit till att andra akademiker velat gå med i SD.
Samtidigt antyder de återkommande skandalerna att toppstyrningen kanske är nödvändig. Om vi utgår från den amerikanske invandringskritikern Samuel Francis beskrivning av vårt samhälle består det av två huvudsakliga grupper. Där finns "vanligt folk" i bred mening, Francis kallar det ett "postborgerligt proletariat" (ett kanske inte alldeles pedagogiskt namn). Men där finns också det han kallar "den nya klassen", utbildade människor i både offentliga och privata byråkratier, allt från bibliotekarier till revisorer. Demoniseringen av SD, i kombination med internkulturen, har gjort att de aktiva i partiet främst utgörs av Francis "postborgerliga proletärer". Det har varit svårt att attrahera medlemmar av "den nya klassen", för de riskerar både arbete och anseende genom att gå med i partiet. Detta är en gordisk knut som inte är alldeles enkel att lösa. Här finns både för- och nackdelar. SD är ett parti "av folket" med företrädare som ofta visat stort mod och gjort betydande uppoffringar, samtidigt som man på sikt också måste vinna delar av "den nya klassen" för att på allvar kunna utmana makten.
SD:s utmanare dras, av flera skäl, inte med detta problem. Det lilla partiet Medborgerlig samling har exempelvis kunnat röra sig "under radarn", trots flera politiskt inkorrekta utspel har etablissemanget, Expo med flera inte lagt en bråkdel av den negativa uppmärksamhet SD brukar få på det. Internkulturen ger ett betydligt trevligare intryck än SD:s och många företrädare tillhör den resursstarka "nya klassen". Därmed inte sagt att politiken nödvändigtvis är bättre än SD:s eller AfS:s, men partiet har förutsättningar att bli ett reellt hot mot SD på sikt.
Något liknande gäller AfS. Internkulturen ger inte intryck av en sekt, företrädarna är sympatiska och resursstarka. Partiledaren, Gustav Kasselstrand, är exempelvis utbildad ekonom, vice partiordföranden William Hahne har arbetat som jägarsoldat på heltid i flera år och studerar till ekonom. Partisekreterare Jessica Olhson är jurist och har dessutom eget företag inom hästnäringen. Listan kan göras längre, detta är resursstarka människor som skulle klara sig bra även utan de inkomster politiken eventuellt kan erbjuda.
Sammantaget finner vi alltså att AfS har förutsättningar att göra skillnad i svensk politik. Konkurrensen från AfS, och MED, kan förhoppningsvis tvinga SD att skärpa sig, både vad gäller internkulturen och liberaliseringen. Man är inte längre "det enda hoppet" som kan bete sig hur som helst, väljarna har nu andra alternativ. Detsamma gäller potentiella medlemmar.
Det pågår en konflikt mellan folk och etablissemang i många europeiska länder och USA, där Trump, Brexit, Alternativ för Tyskland och så vidare ingår. Man kan beskriva det som en populistisk rörelse i bred mening, där folket samlas kring populistiska, etablissemangskritiska partier. Sverige har här varit avvikande, SD både är och är inte ett populistiskt parti. Väljarna röstar på partiet av klassiskt populistiska skäl, man vänder sig mot etablissemanget och dess politik. Men SD har inte fullt ut velat vara ett populistiskt parti, istället har man förgäves uppvaktat Moderaterna, liberaliserat sin politik och laborerat med påfund som "antirasistisk mittenpolitik" och "socialkonservatism".
Här kan man sannolikt ana ett bristande självförtroende, begripligt mot bakgrund av den brutala demonisering som SD utsatts för men ändå olyckligt. Ett sådant självförtroende kan vi istället urskilja hos AfS, som också ligger bättre i linje med den populistiska våg vi ser i omvärlden. Mitt intryck av partiet är genomgående positivt, och det kommer bli spännande att följa det framöver.
