USA:s angrepp med 59 Tomahawkmissiler mot den syriska flygbasen Shayrat visar fem saker:
1. Tajmingen är ytterligare en mycket stark indikation på att gasattacken i Khan Sheikhoun tidigare i veckan var en false flag-operation utförd i maskopi med Pentagon.
USA:s bevis för att Syriens egen regering skulle ligga bakom är obefintliga. Att ett syriskt flygplan befunnit sig över staden; vilket inte heller Damaskus bestridit, säger ingenting om källan till gasen.
Valet av tidpunkt för USA:s anfall, 7 april, när Kinas president Xi Jinping just anlänt till USA, avslöjar planen att försöka skjuta in kilar i alliansen Kina-Ryssland.
För Xi blir det ett svårt besök, och var det redan utan detta. Att delta i flera dagars överläggningar med Donald Trump samtidigt som Syrien brinner i ett krig ytterst riktat mot Ryssland, Kina och andra länder som motsätter sig USA:s maktmonopol i världen ställer Xis tålamod på ett svårt prov.
Xi kommer inte att göra någon "Primakovsväng", en vändning uppkallad efter framlidne ryske premiärministern Jevgenij Primakov som beordrade sitt plan på väg till Washington att vända, när han fick nyheten om att USA hade börjat bomba Belgrad.
Men Kina är knappast roat av det som sker. Kinas stats-TV har karakteriserat USA:s bombningar som imperialistisk aggression – allting annat vore omöjligt i Kina.
Men vilka motåtgärder Kina kan vidta är oklart. Pentagons plan är uppenbart att deras försåtsoperation i Khan Sheikhoun och den länge förberedda missilattacken ska driva Kina bort från Ryssland.
2. Attacken mot ett flygfält, som Syrien använder främst för att bekämpa Islamiska staten och al-Qaida-klonen Jabhat Fateh al-Sham, som närmast kan misstänkas ha utfört gasningen, visar att USA i själva verket inte har något intresse av att bekämpa terrorismen i Mellanöstern.
Tvärtom! I hög grad är den USA:s skapelse. Den första ledande kärnan i Islamiska staten bildades i USA:s fångläger Camp Boqqa i södra Irak. Al Qaida vore otänkbart utan stödet från USA:s främste allierade i regionen, Saudiarabien.
USA:s krig mot IS och al-Qaida är ett låtsaskrig på samma sätt som den historiska förebilden (bristen på allierade krigshandlingar mot Hitler från september 1939 till april 1940).
3. Det inträffade visar också styrkan i USA:s krigsparti. Inte ens en folkvald president kan rubba den makt som utövas av Pentagon, det militärindustriella komplexet och världens största armé av tankesmedjor och bolagsmedia.
President Trump har i ett tiotal Twitter-meddelanden under valrörelsen och efter intygat sitt motstånd mot militär intervention i Syrien – och nu är han där!
Bilden av "världens största demokrati" kan inte förbli densamma efter detta. Vi måste inse att vi har att göra med en krigsmakt som löper amok och som inte är underkastad någon som helst effektiv demokratisk kontroll.
Dystopin från Eisenhowers avskedstal är verklighet.
4. USA:s aggression mot Syrien skulle förstås inte ha varit möjligt utan hjälp av media som av tusentals upprepade lögner skapat en stämning att Bashar al-Assad äter barn.
I den senaste psy-open har man inte ens besvärat sig att skicka några FN-experter till platsen för att skapa sken av objektivitet,
Man har röstat på Bashars skuld genom handuppräckning.
När gårdagens Rapport i SVT inledde sitt inslag om dödade barn börjar kameran med en lång närbild på Bashar al-Assads porträtt.
Så skapas betingande reflexer. Vi manipuleras som Pavlovs hundar till passivitet eller stöd för krig.
TV-chefen, själv rekryterad från kvällspressen, är nöjd med reportrar som inte ens kan skilja på en europeisk triljon och en amerikansk. Nyttiga analfabeter.
5. Rosenbad har i fler år spelat terroristerna i händerna i Syrien. Om Sverige hade reagerat när USA i FN på onsdagen släppte en försöksballong om att kringgå säkerhetsrådet hade vi räddat hedern.
Nu skedde inte detta. Tvärtom gjorde regeringen Löfven ett uttalande som insinuerade att Bashar al-Assad låg bakom gasattacken.
Och när USA då till sist bryter mot folkrätten och skickar sina missiler tiger regeringen och UD.
Det är ett beklämmande förfall av svensk utrikespolitik.
I slutänden är det det syriska folket som betalar genom att kriget förlängs. Och Europa betalar – i pengar och splittring – för nya flyktingvågor.
