Omslagsfotot av Elisabeth Ohlson Wallin är fruktansvärt vulgärt. Det visar tre män, en biskop, en ortodox jude och en muslim, vilka står och spottar på ett par halvnakna, hjälplösa kvinnor. Det fick mig nästan att avstå från att låna med mig boken hem från biblioteket. Men jag lyckades förmå mig att ignorera det, och även om boken inte riktigt är något intellektuellt mästerverk så var det inte utan behållning jag sedan läste den.
Ämnet är det förtryck av kvinnor som över en stor del av världen sker i religionens namn. Författarna är två skribenter vilka i tidigare böcker och på webbsidan Butterflies & Wheels profilerat sig som hängivna motståndare till alla former av pseudovetenskap och religion. De anser förvisso inte att religionen är själva upphovet till förtrycket, men konstaterar helt riktigt att religiösa påbud för de troende står över mänskliga behov och önskemål på ett sätt som gör dem särskilt problematiska.
Boken är dock inte en systematisk genomgång av hur olika religioner ser på kvinnan, utan fokuserar på de stora religionerna i västvärlden - och framförallt på ni-vet-vilken. Något författarna känner sig tvungna att ägna ett helt kapitel åt att försvara mot tänkta anklagelser om rasism, trots att verkligheten är motiv nog för alla med öppna ögon. "Det går inte att förneka att islam har täten i tävlingen i kvinnofientlighet", konstaterar de på ett ställe och visar det genom åtskilliga exempel. Det kristna kvinnoförtryck man skriver om är vid en jämförelse ofta mest bara lite fånigt. Till exempel får läsaren veta att kvinnor på ett kristet college i USA kan ta en fil.kand. i ämnet "hushållsarbete". Vilket i min värld inte riktigt kvalificerar sig som förtryck.
Men även när kristna förkunnare öppet talar om kvinnan som underordnad mannen och någon som i allt ska lyda honom, vad är ens det jämfört med berättelserna från den muslimska världen? Berättelser som den om en äldre kvinna i Iran vilken fick spöstraff efter att hennes sjal glidit bak och råkat blotta lite av hennes hår, den om den 13-åriga somaliska flickan som stenades till döds inför tusen åskådare på en idrottsarena sedan hon blivit våldtagen, eller den om småflickorna i Saudiarabien som av sedlighetspolisen tvingades vända tillbaks in i en brinnande skola eftersom de i paniken när elden bröt ut naturligt nog inte tänkt på att dölja sitt hår. Till vilket förstås kommer miljontals fall av könsstympning och påtvingade äktenskap, med hot om hedersmord för de som vägrar finna sig i sådant. Saker vilka givetvis inte helt kan skyllas på religionen, men i fråga om vilka man å andra sidan inte heller kan bortse från religionens betydelse för upprätthållandet av tingens ordning.
Författarna vänder sig sedan inte enbart mot religionen och dess jordiska representanter utan även mot de i väst som väljer att blunda för kvinnoförtrycket. Inte minst hamnar då vänsteretablissemanget i skottgluggen. Människor som tycker att kampen mot "kulturimperialismen" är viktigare än kampen för kvinnors rättigheter och som tycker sig se en revolutionär potential hos de muslimska massorna (precis som den sekulära iranska vänstern gjorde i slutet på 70-talet...). Särskild uppmärksamhet ägnas dessutom åt den populära religionshistorikern Karen Armstrong vars bok om Muhammed avfärdas som "en karikatyrövning". Författarna visar klart och tydligt hur det mesta som skulle kunna få västerländska läsare att reagera med avsky inför profetens handlande av Armstrong antingen uteslutits eller kraftigt vinklats.
Dessvärre hade Hatar Gud kvinnor? haft en hel del att vinna på en mer kritisk redaktör. Någon som kunde ha bankat in lite större självkritik och allmän ödmjukhet i författarna, eller i alla fall ha tagit bort onödigt tillspetsade formuleringar som denna: "De här religiösa myndigheterna och de konservativa prästerna tillber en Gud som är en eländigt grym, orättvis och hämndgirig bödel. De tillber en Gud för 10-åriga pojkar, en Gud för lekplatsmobbare, en våldtäktsmännens, gängens och hallickarnas Gud."
Det hade förstås också varit intressant om man hade gått vidare och frågat sig varför mer eller mindre kvinnofientliga religioner som islam och kristendomen genom alla tider utövat större lockelse på kvinnor än på män. För så är det faktiskt. När kristendomen spred sig över Europa var kvinnorna nästan överallt de som först tog till sig den nya tron, och när islam idag sprider sig över samma kontinent tycks en klar majoritet av konvertiterna vara kvinnor. Men nåja, man kan inte få allt, och trots sina brister är detta en bok som rekommenderas till de som tycker ämnet verkar intressant. Det är trots allt ingen stor investering i tid den kräver, utan de flesta läser säkerligen ut den på 2-3 dagar.
MAGNUS JOHNSSON
Magnus Johnsson skriver regelbundet på Blogg 295.
