I helgen var en ung vänsterradikal artist sommarpratare i P1. Då läste hon bland annat upp ett tal där statsradions vanliga vänsterradikala åsikter framfördes.
– Jag är en högljudd ung feminist, proklamerade den 17-åriga artisten.
Därefter fick lyssnarna om och om igen veta att manshat inte är något dåligt och att "det är naturligt att hata sina förtryckare".
En hel del rena självklarheter sades förvisso också i programmet: Det är inte okej med våld. Det är inte okej att hota andra med våld. Och det är viktigt att ta avstånd ifrån dem som hotar med att mörda, våldta eller begå andra illdåd mot sina medmänniskor.
– Machokulturen uppmuntrar till våld, slog sommarprataren fast.
Därefter spelades en rapplåt av vänsterextremisten Silvana Imam – artisten som i december 2013 uppmärksammades för att hon under en vänsterextrem demonstration i Kärrtorp rappat om Jimmie Åkesson med orden "slipa kniven och skicka grisen till slakten".
Imams uppträdande i Kärrtorp genomfördes bara en vecka efter att en vänsterextremist allvarligt knivskurit en nazist i ryggen i samband med att vänsterextremister och nazister drabbat samman på ett torg i Kärrtorp. Vänsterextremisten dömdes senare till 6,5 års fängelse för mordförsök.
Kanske gjorde Sveriges Radio bara ett olyckligt och ogenomtänkt val av låt och artist. Men det känns ändå som att det där pratet om att "machokulturen uppmuntrar till våld" kom av sig och skorrade falskt. Som att man tar avstånd från hot och våld, men bara om man själv riskerar att vara brottsoffret.
Våld och hot kan drabba alla och de som stöder det finns i alla politiska läger. I december 2010 fick bloggerskan "Kissie" sin lägenhetsdörr nedsmetad med grisblod och ordet "borgarhora" klottrat på dörren. Då var det bland annat en vänsterpartist som stämde in i hoten mot henne, en man som fortfarande är en folkvald politiker och som ännu inte tagit avstånd ifrån hoten.
Men, även om det skulle vara så att just feminister och kvinnor som framför vänsterradikala åsikter är extra utsatta för olika slags hot – både på nätet och i verkliga livet – så innebär inte det att de har rätt i sak.
– Om jag möter dig, du man, som inte är en våldtäktsman, som inte tänker kränka mig eller döda mig eller på annat sätt ta tillfället i akt för att du möter en ensam tjej så är jag ledsen att du blir offer för min rädsla, att jag dömer dig där och då, säger 17-åringen i programmet och fortsätter:
– Att jag har telefonen redo att ringa hem och nyckelknippan i knuten näve. Jag är ledsen att jag misstänkliggör dig bara för att du råkar vara man och är ute och går på samma ställe som jag, men jag har inte råd att chansa.
Visst har hon en poäng med det hon säger. Det är många kvinnor som upplever att både antalet geografiska platser och timmar på dygnet som de tryggt kan röra sig ensamma utomhus ständigt krymper.
Om bara några veckor släpps den ökände serievåldtäktsmannen Niklas Lindgren, även känd som Hagamannen, på fri fot. Det har då inte hunnit gå ens tio år sedan han senast brutalt våldtog en kvinna under en bro i centrala Umeå.
Att en samhällsfarlig man som Hagamannen släpps på fri fot är ett resultat av de vänsterliberala ideal som råder inom svensk kriminalpolitik. Alla ska få en andra, tredje och fjärde chans, menar man, trots att illgärningsmännens offer aldrig ens fick en första chans att slippa bli just offer.
Kriminalvården har sagt att det finns en "påtaglig och beaktansvärd risk" för att Hagamannen återfaller i brott och att fler kvinnor således utsätts för övergrepp. Allt Sveriges kvinnor kan göra är att hoppas på att man slipper bli en av de människor han ger sig på.
Rörelsefriheten för Sveriges kvinnor krymper alltså lite till.
Hagamannen är tyvärr långt ifrån den enda våldsbrottsling som släppts ut på Sveriges gator enligt samma vänsterliberala devis och det är inte bara våldtäktsmän som hotar tryggheten på Sveriges gator.
Så gott som dagligen rapporteras om mord, skottlossningar, knivskärningar, bilbränder, personrån, granatexplosioner och annat våld som gör fler och fler platser i Sverige allt mindre trygga, eller kanske till och med rejält otrygga.
Allt detta är i stor utsträckning resultatet av den politiskt korrekta vänsterpraxis som har utvecklats i Sverige och en kombination av flera olika politiskt korrekta faktorer. En av dem är den överslätande synen på brott och straff där förbrytarna slipper undan med löjligt milda påföljder.
Om feministerna i Feministiskt initiativ hade fått bestämma skulle Hagamannen sannolikt ha sluppit undan fängelsestraff helt och hållet. De skriver nämligen i sitt partiprogram att de är emot att låsa in förbrytare och att de vill "hitta andra lösningar än fängelse och inlåsning".
Att det är så beror på att feminismen är en del av den förhärskande vänsterideologi som har varit med och skapat vårt nuvarande samhälle. Ett politiskt korrekt samhälle där kvinnor tvingas tänka efter en extra gång innan de lämnar hemmet utan manligt sällskap. Ungefär som i Irak eller Saudiarabien.
Den feministiska vänstern kommer naturligtvis att fortsätta gasta sig hesa om hur de hatar "vita, medelålders män" och om hur de kämpar mot sin inbillade "könsmaktsordning". Huruvida kvinnor ska kunna vistas utomhus i Sverige utan att riskera att bli våldtagna är ointressant eftersom vänstern har viktigare saker för sig. Nämligen att reformera den västerländska mannen och familjen.
Men svenska kvinnor är naturligtvis inte gynnade av den politiskt korrekta praxis som innebär att sex- och våldsdömda först och främst ska "återanpassas" och bli "en del av samhället", vilket är vänsterns kodord för att snabbt släppas ut ur fängelset och ges möjlighet att utsätta nya kvinnor för fler grova brott. Inom internationell forskning råder det nämligen konsensus om att sexförbrytare typiskt sett inte kan rehabiliteras.
Det må låta osexigt och alldeles för omodernt för ett sommarprat i Sveriges Radio, men de enda åtgärder som fungerar om man vill få bukt med de skenande vålds- och sexbrotten är de som har fungerat i andra länder: Höjda minimistraff, obligatoriska livstidsutvisningar och minskad invandring av överrepresenterade folkgrupper från tredje världen.
Det Sverige behöver är alltså mer konservativ politik och mindre av den feministiska vänsterpolitik som har skapat problemen från första början.
FRIA TIDER
