George Martins romanserie A Song of Ice and Fire vann en ny publik genom den sällsynt framgångsrika anpassningen av böckerna till tv-formatet. Den första av de hittills fem böckerna, A Game of Thrones, har gett namn till en amerikansk tv-serie som blivit en internationell publiksuccé. Från kultur- och ledarsidor har omdömena däremot ofta varit negativa. Serien har bland annat beskyllts för att vara rasistisk och sexistisk.
För den som är bekant med det svenska kulturklimatet kommer sådana omdömen knappast som någon överraskning. George Martin är visserligen inte någon uttalat politisk författare, men på ett kulturellt plan är hans böcker några av de mest högerorienterade som skrivits på ett bra tag. Tv-seriens upphovsmän har dessutom inte gjort några ansträngningar för att tillrättalägga böckernas innehåll.
Handlingen utspelar sig i det fiktiva kungariket Westeros, som påminner starkt om det medeltida Europa. Det finns ytterligare en kontinent, Essos, som i väldigt hög utsträckning utgör en fantasyvariant av Asien. Bakgrunden till handlingen är ett uppror som flera årtionden tidigare iscensattes mot Westeros då härskande dynasti, Taergaryen och dess huvudman Aerys, som lidit av sinnessjukdom och i sviterna av denna utsatt sina undersåtar för svåra övergrepp.
Upproret blev framgångsrikt och dynastin som styrt Westeros under generationer slogs i spillror. Alla som bar namnet Taergaryen blev antingen dödade eller tvingade till ett liv i exil. Kronan erövrades av segerherren Robert Baratheon och hans närmaste, som tog över styret och bildade en ny härskande klass.
Övergången till en ny dynasti är emellertid inte problemfri. Trots nya herrar har ett maktvakuum uppstått i Westeros eftersom segrarna inte fullt ut lyckats cementera sin maktposition. Den första bokens titel, A Game of Thrones, syftar på att Westeros politiska liv, efter den gamla regimens fall, har urartat till ett maktspel om tronen. Det framgångsrika upproret mot den tidigare dynastin sätter scenen för de förvecklingar som utgör bokens handling.
Nu är det inte handlingen i sig som vänsterinriktade kritiker har haft invändningar mot, utan snarare att seriens karaktärer, och rollerna som de tilldelas, ständigt hamnar utanför ramarna för vad som anses acceptabelt. Serien betonar hjältemod, styrka, skönhet, erotik och våld, ur perspektiv som hamnar på kollisionskurs med många av de liberala värderingar som är på modet idag.
Jämlikhet har ingen plats i det här sammanhanget. Den som manövrerar sig till makten i Westeros gör det antingen genom styrka och förslagenhet eller genom att ärva sin position. För den som inte har dessa egenskaper eller fördelar är vägen till politiskt inflytande stängd. Serien genomsyras av elitism. Inte ens upproret mot den gamla regimen har något folkligt anslag. Det leddes av missnöjda adelsmän samma adelsmän som senare skördade frukterna av det lyckade upproret.
Skillnaderna gentemot den politiska kulturen i dagens Sverige kunde inte vara större. Idag anses det vara det högsta av värden att jämna ut skillnader mellan etniska, religiösa och sociala grupper, vilket får konsekvensen att medlemmar av påstått "utsatta" grupper hjälps fram till positioner de inte har förtjänat genom sina meriter.
Men det som har orsakat störst indignation är inte denna politiska dimension, utan den syn på könsroller som genomsyrar handlingen. Männen framställs genomgående som starka och kvinnorna som vackra, vilket är ytterst provokativt i vårt kulturella klimat. Det har också moraliserats över tv-seriens frekventa, men inte särskilt explicita, erotiska inslag. Den kritiken kan tyckas märklig mot bakgrund av hur genomsexualiserad dagens moderna västerländska kultur har blivit. Men det har givetvis att göra med att sexualiteten i Game of Thrones inte är politiserad. Den utövas inte av några aktivister med principer och budskap, utan är en lustfylld övning mellan estetiskt fulländade män och kvinnor. Det sticker i ögonen på kritiker som inte brukar ha några problem med att hylla även grova sexuella provokationer, så länge de riktar sig mot rätt måltavlor.
Måhända något förvånande kretsar handlingen framförallt kring en kvinna Daenaerys Taergaryen, som är dotter till den störtade kungen Aerys och gör anspråk på att vara den rättmätiga arvingen till Westeros tron. Under seriens gång utvecklas hon från en undergiven tonårsflicka, som av sin bror blir såld till en krigsherre för ett löfte om militärt bistånd, till en helt annan position som drottning och härförare. Det finns inga moraliska tabun som Daenaerys inte tar sig friheten att bryta mot om de står i vägen för hennes ambitioner. Hennes väg mot makten kantas av våld och svek.
Men det är också här som det märks att böckerna trots allt är författade inom en liberal kontext. För av någon anledning tar sig Daenaerys an det krävande projektet att bekämpa slaveriet inom de områden som hennes trupper erövrar. I motsats till vad man kan förvänta sig av en karaktär som hennes blir det uttalade syftet med detta emancipatoriska projekt att verka för ett nära nog universellt syskonskap. Den högerradikale tänkaren Jonathan Bowden har påpekat att ett vanligt trick inom modern populärkultur är att låta närmast fascistoida karaktärer verka för liberala syften. Daenaerys Taergaryen är ett träffande exempel på detta. Hennes roll som social reformator känns påklistrad.
Trots vissa politiskt korrekta inslag är A Song of Ice and Fire ett mycket underhållande stycke högerkultur. Att böckerna och tv-serien fått så stort genomslag visar att den kulturella arenan inte bara är förbehållen den liberala vänstern.
THOMAS WEBER
