Familjen som skapar våra tankar

Boken är indelad i ett antal kapitel som inledningsvis avhandlar koncernens historia, alltifrån anfadern Gutkind Hirschels blygsamma förvärv av en boklåda i Köpenhamn i början av 1800-talet, fram till våra dagars stora affärsklipp och, omvänt, det hot som nya elektroniska och sociala media, i kombination med en växande konservativ opinion i hela västvärlden, utgör mot det socialliberalt färgade åsiktsmonopol firman traditionsenligt företräder. Kapitlet om familjens historiska bakgrund och företrädare fann jag särskilt givande eftersom det visar med vilken taktkänsla Bonniers kryssade mellan blindskären i det svenska Trälhavet (namnet Bonnier är, enligt Hermele, taget efter att fiktivt ha tillskrivits en fransk släkting som aldrig existerat).

Jag tänker givetvis på den obligatoriska genomgången av familjens judiska identitet och den förmenta antisemitism den i varierande grad varit utsatt för under historiens gång. Naturligtvis kunde författare som Strindberg och Heidenstam alltjämt raljera kring judendomen och rentav ge uttryck för vad som idag i allmänhet uppfattas som hårresande fördomar, samtidigt som Karl Otto Bonnier välvilligt höll till godo med författarnas excentriciteter, säkerligen till och med överslätande deras etikettsbrott med hänvisning till artisters välbekanta lynnighet.

Hela kapitlet förtjänar att läsas och studeras ingående. För att blott välja ett russin ur kakan: kvällstidningen Expressen startades av Bonniers på 1940-talet som ett svar på den föregivet antisemitiska propaganda som utgick från Aftonbladet. Denna antagonism lever i ytligt förändrad men i sak identisk form vidare än idag, där nämligen Aftonbladet, såsom den förment socialistiske arbetarens röst, talar sig varmt för det palestinska folkets rättigheter och dessutom är den enda tidningen i hela Sverige som då och då framför en halvkväden visa om den fara som Bonniers nära nog totalitära makt över medierna i övrigt utgör. Men det blir naturligtvis aldrig något av det där. Framförallt reagerar, som Hermele redogör för i bokens andra halva, varken borgerliga eller socialdemokratiska regeringar på Bonniers mediedominans och försöker aldrig lagstiftningsvägen komma till rätta med problematiken.

Hermele beklagar detta och sätter, som sagt, ett vagt hopp till att de statliga medieaktörerna här axlar sitt ansvar genom att erbjuda ett alternativ till Bonniermedia, alldeles oavsett vad dessa avhandlar. Här är jag emellertid inte alls enig med författaren. För det första är SVT och SR monolitiska reliker från den stora världskommunismens epok där majoriteten av medarbetare alltjämt är stalinister som röstar på Miljö- eller Vänsterpartiet. För det andra är även de intensivt bonnierfierade. Samarbetet mellan Bonniers och statsmedierna är lika intimt som självklart, och omfattar allt från propagandans innehåll till dess presentation och distribution. Och det