Den 29 september 1994, för drygt 20 år sedan, sjönk passagerarfärjan Estonia på väg mellan Tallin och Stockholm. 852 människor, varav 501 svenskar, omkom vilket gör det till den värsta fartygskatastrofen i Sveriges historia.
Drygt hundra av fartygets passagerare räddades ur Östersjöns iskalla vatten med hjälp av finska och svenska räddningshelikoptrar. Inte mindre än fjorton helikoptrar från det svenska försvaret deltog i räddningsinsatsen och räddade sammanlagt 50 människoliv den natten.
I juli 1992 började det brinna i närheten av fornborgen Torsburgen på Gotland. Sommaren hade varit varm och regnfattig så i den knastertorra vegetationen spred sig branden snabbt och utvecklades till en brandstorm som bland annat hotade att sluka Kräklingbo kyrka från 1200-talet.
Försvarsmakten kommenderade omedelbart ut värnpliktiga från Gotlands regemente P18 för att hjälpa brandmännen med släckningsarbetet. Efter en massiv insats där försvaret bistod räddningstjänsten med vattenbombning från luften och 400 värnpliktiga på marken lyckades man få branden, en av de dittills värsta i Sveriges historia, under kontroll inom mindre än fyra dygn.
Listan med exempel på liknande försvarsinsatser i fredstid kan göras lång. Gottröraolyckan 1991 när försvaret flög ut sjukvårdsteam till olycksplatsen, snökaoset i Gävle 1998 när försvaret satte upp "bandvagnslinjer" för att se till att polis och sjukvårdspersonal skulle kunna ta sig fram i snödrivorna, eller översvämningarna i Arvika för 14 år sedan när 2000 värnpliktiga sattes in för att stoppa vattenmassornas framfart.
Den svenska totalförsvarsmodellen växte fram under kalla kriget då den bärande idén var att Försvarsmakten inte enbart skulle försvara Sverige mot väpnade yttre hot, utan vara minst lika kapabel till att rädda liv vid katastrofer i fredstid.
Men de svenska försvarsanslagen har de senaste årtiondena brandskattats ned från dryga 3 procent av BNP vid slutet av 1970-talet till knappt 1 procent idag. Och som om inte det vore nog används inte längre den lilla skärva av försvaret som finns kvar till att försvara Sverige och det svenska folket mot hotande faror, istället satsas de få resurserna på att understödja Natos olika krig runt om i världen.
Två gånger i år har det svenska folket blivit smärtsamt uppmärksammade på att det svenska försvaret inte längre är vad det en gång var. Första gången vid skogsbranden i Västmanland i somras när räddningstjänsterna påmindes om att de inte längre kan förlita sig på att värnpliktiga från försvaret kan kallas in vid en katastrofsituation. De nödvändiga resurserna för att effektivt bekämpa branden fick istället beställas in från Frankrike och Italien.
Andra gången under förra månaden när en miniubåt från främmande makt uppgavs ha rört sig i Stockholms skärgård inför ögonen på en försvarsmakt som sedan några år tillbaka helt och hållet saknar tillfredsställande ubåtsjaktsförmåga. Istället för ubåtsjakt fick man nöja sig med att fotografera och dokumentera i efterhand.
Till råga på allt fick vi nyligen höra ett försvarspolitiskt utspel från Sveriges vice statsminister, där Åsa Romson (MP) menade att det bara är för försvaret att "distribuera om" sina resurser. Romson som företräder ett parti som vill lägga ned försvaret helt men som trots det inte lät sig hindras att rösta ja till att skicka svenska Gripenplan till Libyen för att delta i Nato-bombningarna där 2011 – vilket sedermera slungade in Libyen i ett blodigt inbördeskrig som pågår ännu.
Vi som vill ha ett starkt försvar beskylls inte sällan för militarism och våldsromantik av den här sortens vänster. Miljöpartiet har lyckats absorbera de allra sämsta egenskaperna hos den gamla antikrigsvänstern – såsom kravet på total nedrustning – medan man avvisar rörelsens sunda motstånd mot våld. Att använda dödligt våld i internationella relationer är för Romson och hennes kollegor nämligen helt naturligt, medan det betraktas som näst intill högerextremt att förespråka en rimlig försvarsförmåga på svenskt territorium.
Det är inte lätt för försvaret att "distribuera om" när politiker som Romson och hennes riksdagskollegor sänder de få resurser Sverige förfogar över till Libyen, Afghanistan och andra länder i tredje världen. Hade helikoptrar och Herculesplan stannat i Sverige skulle de ha kunnat användas till långt mycket nyttigare saker än krig.
Hittills har vi, sedan de senaste årens försvarsbesparingar, varit förskonade från mer omfattande katastrofer, som en ny olycka med en passagerarfärja, nya omfattande översvämningar eller snökaos av den magnitud Gävle upplevde 1998. Vi har hittills heller inte råkat ut för någon av de nya "utmaningar" som det mångkulturella Sverige kan tänkas bjuda på, som terrordåd eller sociala oroligheter som eskalerar utom kontroll.
Men när, inte om, dessa händelser inträffar står vi lika försvarslösa som vi gjorde i oktober när svenskt territorialvatten uppges ha kränkts av främmande makt. Och den som sitter fast på en sjunkande färja i Östersjön, fastnar svårt skadad i ett flygplansvrak eller blir instängd i ett rökfyllt tunnelbanetåg efter ett terrorattentat kanske inte kan räkna med någon hjälp den dagen. Av de resurser som Sverige kunde sätta in vid liknande händelser för bara 20 år sedan finns nästan ingenting kvar idag.
FRIA TIDER
