Sedan 1975 har svenska flickor utsatts för våld och sexuella övergrepp i en utsträckning som tidigare var helt främmande i Sverige. För första gången yppar nu Stefan Löfven några kritiska ord om det totala förfall och kaos som han och andra medlemmar av etablissemanget har skapat genom 40 år av massinvandring från tredje världen.
Det är han och övriga delar av etablissemanget som har sett till att Sverige erövrat andraplatsen i FN:s statistik över polisanmält sexualvåld. Att det krävdes att offret var en ickesvensk pojke innan Löfven i morse skulle våga säga att något är fel, visar med all önskvärd tydlighet att etablissemanget, med denne statsminister i spetsen, inte ens vågar antyda att de betraktar invandrares brott mot svenska kvinnor som en fråga värd att diskutera.
Det har rapporterats om flickor som blivit våldtagna i timmar, och ibland dagar, utan att någon av våra så kallade ledare reagerat. En flicka har fått ett skjutvapen uppkört i sitt underliv utan att Löfven sagt ett ord. Två svenskar fick sina huvuden avskurna på Ikea utan att regeringen lyfte ett finger. Granskning Sverige, ett nätverk för medborgarjournalister, har också kunnat visa att gruppvåldtäkter är ett fenomen som etablissemanget har introducerat till vårt land nästan uteslutande genom invandringen från tredje världen. Av nätverkets kartläggning framgår att gruppvåldtäkter hade varit ett i princip okänt begrepp i Sverige om inte svenska politiker och medier, med Bonnierkoncernen och Dagens Nyheter i spetsen, hade tagit initiativ till att göra Sverige till en mångkultur med start år 1975.
Att Stefan Löfven nu menar att det är oacceptabelt att vuxna placeras tillsammans med barn gör att man börjar undra hur Löfven ska hantera svensk ungdomsverksamhet i framtiden. Om det inte är någon skillnad på svenskar och araber från Nordafrika, hamiter från Somalia eller pashtuner från Afghanistan, varför ska då enbart barn som är asylsökare skyddas från vuxna män? Ska inte alla barn skyddas från alla män om vi inte ska göra skillnad på ”vi och dem”?
Om Sverige ska vara obegränsat öppet, inkluderande och tolerant, bör vi då verkligen göra skillnad på män som är asylsökare och män som är svenskar? "Det är män som våldtar, inte deras hudfärg", löd budskapet från vänsterextrema AFA under början av 2000-talet. Idag, 16 år senare, har det intellektuella klimatet skärpts i feministisk riktning och samma resonemang förs nu regelbundet fram på fullt allvar i de borgerliga finrummen.
Men det är ett underligt politiskt korrekt resonemang att man inte ska generalisera om invandrare, men samtidigt påbjuds den mycket vidare generaliseringen att det är män generellt som antastar och våldtar svenska kvinnor. Kort och gott: Generalisera gärna om grupper, men inte maktens favoritgrupper.
Att undvika en generalisering av det senare slaget torde dock bli svårt för Stefan Löfven. Man kan ju inte gärna förbjuda vuxna män att umgås med barn på alla nivåer av samhället.
Hur blir det i så fall med svenska hockeyklubbar på träningsläger? Hur blir det med scoutföreningar? Skolutflykter?
Kanske kan staten förbjuda rubbet och hänvisa till sin överideologi, ungefär som när den tvingar vita människor att genomgå rigorösa säkerhetskontroller, visitering och allmänt krångel på flygplatser idag, trots att alla vet att det skulle räcka med en kö där man enbart visiterade resenärer med muslimskt utseende. Men det borde finnas en gräns för hur mycket dumheter vi accepterar i den totala jämlikhetens namn.
Det mest troliga är att Stefan Löfven lägger fram ett lagförslag som inte formellt pekar ut asylsökare från Nordafrika och Afghanistan som de potentiella våldtäktsmän de är, men som i sak ändå bekräftar detta. Makten tvingas helt enkelt erkänna, om än mellan raderna, att det är skillnad på folk och folk. Att araber inte är svenskar – vare sig beteendemässigt, kognitivt eller kulturellt. Det vore ett första steg i en riktning mot det självklara: Att Sverige är en nationalstat som i första hand tillhör svenskarna.
FRIA TIDER
