Med boken Ynglingakonungarna slutför Magnus Stenlund sin trilogi En ny men gammal historia om Sverige, som denna gång handlar om den äldre järnåldern och den tidigare halvan av vikingatiden.
Arbetet med trilogin inleddes 2012 och utmynnade så småningom i den första boken Blodet och jorden, som handlar om stenåldern och som ger den moderna DNA-forskningen stort utrymme.
Den moderna genetiken har ju många gånger visat att politiskt korrekta forskare hade fel och att verkligheten faktiskt såg ut ungefär som 1800-talets och det tidiga 1900-talets forskare beskrev den, trots att dessa så kallade nationalromantiska historiker är så utskällda idag.
Boken följdes av Svärdet och gudarna, där krigen under bronsåldern skildras.
Magnus Stenlund fokuserar inte bara på skeenden där man med genetisk pricksäkerhet kan fastställa vad som är myt och vad som faktiskt inträffat. Snarare tvärtom.
För enligt författaren är myter också en del av vår historia, och förvånansvärt ofta visar det ju sig att de så kallade myterna i själva verket är sanning. Som när Eddaberättelsernas skildring av Sverige som de germanska folkens urhem bekräftades av arkeologiska fynd i modern tid.
Varför skulle då inte de så kallade sagokungarna kunna ha funnits på riktigt? Ynglingaätten, som ska ha styrt svearnas rike från Uppsala, var förstås inte ättlingar till guden Frej så som sagorna påstår. Men Magnus Stenlund argumenterar övertygande för att de flesta av sagokungarna ändå var verkliga historiska personer.
Samma sak gäller våra förfäders äventyr i andra delar av Europa. Stenlund pekar på senare tiders fynd av vapen i danska offermossar, vilket bekräftar myterna i de urgamla skriftkällorna om en tidig svensk närvaro på kontinenten.
Med hjälp av DNA har också en sådan närvaro i England bekräftats, liksom goternas, langobardernas och vandalernas svenska ursprung, skriver Stenlund i sin bok.
"De gamla 'nationalromantikernas' teser står sig väl", konstaterar författaren, som uppger sig la lagt 25.000 timmar på bokprojektet.
Utöver att ge äldre tiders historiska rön en renässans innehåller böckerna mycket nytt.
Författaren menar exempelvis att ortnamn och ormhuvudringar ger stöd för att det fanns ett enat Svearike redan på 300-talet, att hunnerna sannolikt smugit sig in i regentlängden och att det var en klimatkatastrof som ledde till att en fastare centralmakt kunde etableras på 500-talet.
Fotnot: Denna tidning har tidigare publicerat kolumner skrivna av Magnus Stenlund.
