Klätt i politiskt korrekt språkdräkt handlar det fria skolvalet om rätten att välja skola: Elever ska fritt kunna söka sig till en studiemiljö som passar just dem. Men hur mycket de privatägda skolorna än profilerar sig – med gratis laptops, påkostad skolmat eller spännande studieprogram – så kommer det fria skolvalet alltid att främst handla om en sak: Rätten att välja sina studiekamrater.
Uttryckt en smula generaliserande och satt i ett mångkulturellt sammanhang handlar skolvalet om att högpresterande elever från västvärlden inte ska tvingas tillbringa sin studietid tillsammans med lågpresterande elever från tredje världen. Det låter hårt, men att undvika den kraftigt växande mångfalden har blivit det viktigaste när ansvarsfulla föräldrar väljer studiemiljö åt sina barn.
På Uppdrag granskning har man fattat det här. Och givetvis på friskolorna också. Att göra förnedrings-tv med skattefinansierade välfärdsentreprenörer i huvudrollen blev därför en enkel match för journalisterna Janne Josefsson och Ali Fegan. Friskolornas inställning till nya elever var föga oväntad: Kriminella invandrargrabbar från förorten? Nej tyvärr, vi har kö. Studiemotiverade svenska medelklasstjejer? Javisst, hon kan börja imorgon.
Inom den respektabla medelklassen har förstås inslaget i SVT rört upp känslor av ren skräck. B*a*teskräck, för att uttrycka sig ofint men precist. SvD:s ledarskribent Sanna Rayman citerar en rad brev som inkommit till den borgerliga ledarredaktionen från Sveriges villaområden under gårdagskvällen.
Nu är SVT ute efter valfriheten, hävdar avsändarna som Rayman citerar, innan hon raskt bestämmer sig för att försöka lugna den potentiellt SD-röstande läsekretsen med följande formulering:
"Låt mig säga det tydligt: Ingen, jag säger ingen, kommer att riva upp dessa båda reformer. Lugna er. Det vore både dumt och politiskt självmord att börja stänga de mängder av [bla**efria] friskolor som hundratusentals svenska barn går till varje dag och trivs i."
Ok, det där med bl*t*efria var min egen formulering, men Rayman kände sig tydligen ändå tvungen att slänga in följande uppmaning för att försäkra läsarna om att hon egentligen debatterar inom vänsterns råmärken:
"Konstatera att här förekommer gräsligheter som vi inte vill se i det svenska skolsystemet. Inse att det är bra att detta kommer upp till ytan. Delta därefter i den betydligt mer intressanta diskussionen kring vilka skärpta regler och åtgärder vi behöver."
För en konservativ betraktare leder programmet givetvis till motsatt slutsats: Här behövs avregleringar, inte regleringar. Precis som vid antagning till gymnasiet, där betygen leder till en uppdelning mellan barn med låg och hög kognitiv förmåga, bör rätten att välja sina studiekamrater tillfalla högpresterande elever och deras familjer redan från årskurs ett.
En möjlighet är att låta friskolor välja sina elever fritt. En annan är att friskolorna redan från tidiga årskurser tillåts basera sin antagning på betyg eller nationella prov. Huruvida friskolor alls bör vara skattefinansierade är en annan sak. Men oavsett vilket är det inte rimligt att elever utan personlighetsstörningar som har en IQ-nivå över 110 ska tvingas dela klassrum med hopplösa bråkstakar vars IQ-nivå understiger 85.
Sanna Rayman vill att vi först ska avfärda de tankar som kommer till uttryck i ovanstående stycke som "gräsligheter" och därefter föra en liberal "intressant diskussion" om hur man bäst förbjuder skolor att erkänna att människor är olika. Men det räcker med att åka till Storbritannien för att se frågan om olikhet i kognitiv förmåga diskuteras för fullt.