Med jämna mellanrum upprepas att Sverige har ett svårt problem med en ökande grupp pensionärer. Åldersgruppen 40-talister, ”köttberget”, har pensionerats och på grund av detta krävs ökad invandring för att hålla nere andelen pensionärer.
Detta resonemang, eller snarare påstående, förs också i en internationell kontext. Enligt FN:s kalkyler har världen idag 900 miljoner pensionärer vilket utgör 12 procent av den totala befolkningen på 7,5 miljarder. Det framstår inte som ett stort problem, men när man gör prognoser framåt görs skattningen att ”seniorberget” kommer att öka till 2 miljarder personer år 2050. Då jordens befolkning samtidigt förväntas växa till 9,1 miljarder ökar seniorberget sin andel till 22 procent. Antalet pensionärer per person i arbetsför ålder ökar och beslutsfattarna vill ogärna höja skatterna eller sänka pensionerna. Kan en befolkningsökning lösa detta problem för världen eller för Sverige?
Världens befolkning beräknas öka med 45 miljoner per år, men det förslår inte om man skulle vilja förhindra att seniorbergets andel växer. I så fall så måste folkökningen per år upp med över 200 miljoner extra varje år. Om det totala köttberget ökar till 16,7 miljarder år 2050 så har vi inget växande seniorproblem utan bibehåller dess andel på 12 procent. Var och en kan fundera om detta är en förbättring eller växlar upp ett litet problem till ett större problem.
Kan dessa extra 7,6 miljarder tas om hand och förses med mat, bostäder och sjukvård? Ökningen innebär en stor mängd barn som behöver utbildning, och kan alla de nya vuxna sättas i produktivt arbete eller behöver de också försörjas? En extra folkökning blir förmodligen mer av ytterligare problem än en lösning. Det måste finnas fler alternativ att beakta.
I dagens Sverige är det så att ungefär halva befolkningen är i ”arbetsför ålder” och den andra halvan är yngre eller äldre. Två arbetande händer kan försörja två magar, den i den egna kroppen och en annan. Ett teoretiskt men inhumant alternativ är ättestupan för att bibehålla andelen i ”arbetsför ålder”. När man har avverkat sin utmätta pensionstid så är det bara att anmäla sig till terminalvården för att återgå in i kretsloppet på ett så miljövänligt sätt som möjligt. Det finns också en annan mindre drastisk lösning som förespråkades av den svenska pensionsutredningen på 90-talet.
När livslängden ökar betyder det inte att fler unga måste födas eller importeras för att väga upp seniorköttberget. Det räcker med att seniorer när de lever två år längre fördelar dem mellan ett extra aktivt arbetsår och ett extra passivt år som pensionär. Personen behöver inga extra personer utan kan då försörja sig själv. Det finns ingen naturlag som säger att människor vid 65 blir arbetsodugliga och måste tas om hand. På ett märkligt sätt har svenska politiker nu drabbats av en kollektiv minnesförlust så denna lösning, principen om livslängdsföljsamhet, glömts bort.
Den före detta amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld sökte förklara varför misstag kan uppstå. Det finns saker man vet, known knowns, och saker man inte vet known unknowns. Det som ställer till det är saker man inte visste om att man inte visste, unknown unknowns. Det finns en fjärde grupp som Rumsfelt inte nämnde unknown knowns. Det är nog den vanligaste förklaringen till politiska misstag. Det finns saker man egentligen vet, men som man plötsligt kan förtränga och glömma bort. Ett utmärkt exempel är principen om livslängdsföljsamhet. Alla svenska politiker lärde sig att detta var lösningen på stigande pensionskostnader som uppstår vid ökande livslängd. Men när man behöver skäl för att motivera invandringen glömmer man bort den lösning man känner till, för att istället tro på en skenlösning som inte fungerar.
En längre livslängd är inte ett problem utan ett framsteg och ett framsteg som kan hanteras utan att bli ett generationskrig, etniska motsättningar och en social katastrof skapad av en befolkningsexplosion.
Lösningen heter livslängdsföljsamhet. När Sverige 1913 införde en pension vid 67 års ålder var livslängden i genomsnitt endast 57 år. Under pensionssystemens tidiga period var seniorerna i landet någon ynka procent, men situationen har förändrats och därmed måste systemet byggas om till en ny verklighet med allt längre livslängd.
Som nämnts finns ingen naturlag som säger att arbetsför ålder slutar vid 65 år och det finns heller ingenting som säger att människor i arbetsför ålder verkligen arbetar. De många invandrarna till Sverige är i arbetsför ålder, men de ger inget bidrag utan blir en ytterligare ekonomisk belastning. En utredning av Joakim Ruist (2015) noterade att asylinvandrarna till cirka 75 procent var i arbetsför ålder vilket kan jämföras med totalbefolkningen. I den senare gruppen utgjorde de i arbetsför ålder bara 50 procent, det vill säga det fanns bara en person i arbetsför ålder för varje person i icke-arbetsför ålder. Inom gruppen asylinvandrare fanns däremot tre personer i arbetsför ålder som skulle kunna ta hand om varje yngre/äldre. Men det blev ändå inget överskott trots den fördelaktiga åldersprofilen, utan asylgruppen gick back mot statskassan med 70.000 kronor per person och år. Skulle man kalibrera asylgruppen till en förväntad livslängd och inkludera barn som föds i Sverige så ökar underskottet radikalt.
Invandringen är ingen lösning utan ökar försörjningsproblemet. Lösningen är människor som arbetar, inte människor i arbetsför ålder. De som är i arbetsför ålder och inte arbetar är både ett akut och ett långsiktigt problem. Frågan om arbete handlar också om viljan att arbeta, att ha förmåga till de arbeten som efterfrågas samt om tillgängliga resurser. Sverige har redan fler invånare än vi kan försörja med inhemsk matproduktion. Vi kan för närvarande köpa mat på den internationella marknaden, men efter en global befolkningsexplosion blir detta kanske inte längre möjligt.
Det finns alltid en konflikt mellan kvantitet och kvalitet. Människor är knappast en bristvara utan finns i ett överskott som förvärrar de flesta miljöproblem. En stabil population ger mycket större möjligheter till harmonisk samlevnad än ett samhälle som av oförstånd ökar i antal, nationellt eller globalt. Det politiska etablissemanget framför hellre banaliteter om att ”människor är resurser” än diskuterar den mer centrala och problematiska funktionen som resursförbrukare.
Befolkningsökning som ”lösning” är lika usel på nationell som på global nivå, men idiotin framkommer kanske ännu tydligare på den globala nivån. Världen klarar troligen att seniorerna växer med 1,1 miljard personer, men knappast en börda på ytterligare 7,6 miljarder människor. För Sveriges del ökar seniorberget med cirka 10.000 individer per år vilket redan kompenseras med en ökande reell pensionsålder, men invandringen bygger på det totala köttberget med 100.000 personer per år. Det enda alla tycks vara överens om är att integrationen inte fungerar. Någon gång kommer det extra halmstrå som knäcker kamelens rygg. Det är ytterst sällan som en lösning till ett problem ligger i att mångdubbla problemet.
