Dataintrång har blivit ett politiskt vapen

Igår gick det kriminella vänsternätverket Researchgruppen ut på Twitter och meddelade att man fått tillgång till webbforumet Flashbacks databas, där närmare en miljon svenskar är medlemmar. Med tanke på nätverkets etablerade samarbete med skrupelfria publicister inom Bonnierkoncernen finns det få skäl att tro att uppgifterna kommer att hanteras med varsamhet. Snarare har ju Thomas Mattsson faktiskt försökt orsaka maximal publicitetsskada när han spridit privata uppgifter om människor som sympatiserar med Sverigedemokraterna eller andra liknande partier.

Pressombudsmannen och "före detta" kommunisten Ola Sigvardsson har nyligen friat tidningens uthängningar av privatpersoner med motiveringen att privatpersonerna minsann utgör ett "samhällsproblem". Är man emot den svenska regeringens linje i migrationspolitiken får man alltså finna sig att bli uthängd i tidningen, enligt icke-juristen Olas personliga beslut. Ironiskt nog är denne man i praktiken första och sista instans för människor som blir förtalade i media. Juridiskt är tidningarnas rätt att åsiktsregistrera och hänga ut enskilda skyddad av en stab av lobbyister som torpederar varje försök att stärka den enskildes rätt mot tidningar som satt i system att begå brott. I synnerhet Expressen jobbar så här. En tidning som (på, tyvärr, goda grunder) anser sig stå över lagen.

Under morgonen skickade en anonym användare en fil till undertecknad, innehållande mycket känsliga personuppgifter om cirka 120 svenska journalister. Någon hade uppenbarligen hackat sig in på journalisternas Google-konton och laddat ned deras historik över sökningar. Totalt rör det sig om sökhistorik tillbaka till början av 2009 och i vissa fall 2008, av yrkesmässig men framförallt av privat karaktär. I nästan samtliga fall röjer historiken sannolikt känsliga personuppgifter såsom politisk tillhörighet, sexuell läggning (på, milt uttryckt, detaljerad nivå), sjukdomar, tidigare brottslighet och liknande. Det rör sig alltså om uppgifter som är förbjudna att hantera enligt den svenska personuppgiftslagen men som svenska journalister hävdar att de får hantera och registrera fritt eftersom lagen, i alla fall delvis, inte gäller dem.

I alla fall några av personerna som förekommer i listan har försvarat Researchgruppens dataintrång i vårt tidigare kommentarssystem Disqus, där tusentals vanliga svenskar registrerades efter politisk åsikt och där vissa fick oanmälda hembesök av Expressen, varpå de hängdes ut som "näthatare" med namn och bild på tidningens löpsedel. Enligt Researchgruppen har minst en "etablerad publicist" varit intresserad av registret från Flashback (där, precis som i journalisternas sökhistorik på Google, alla typer av känsliga personuppgifter framgår).

Jag vet inte vart Sverige är på väg. Men jag gissar att vi närmar oss en punkt där det pågående internetkriget mellan extremvänstern och de som börjat tvivla på det nuvarande vänsterstyret på nytt övergår i regelrätta våldshandlingar. En och annan journalist på Expressen och Aftonbladet har, på goda grunder, skäl att fundera över hur de kan röja mig ur vägen så smidigt som möjligt. Och fler än ett dussin svenskar har säkert skäl att fundera på hur de kan få tyst på Robert Aschberg och Researchgruppen på något lämpligt sätt.

Det enda som kan stoppa en sådan utveckling är en lagstiftning som lever upp till internationell standard. Och som även gäller oss tidningar. Regeringen måste sparka ut mediebranschens lobbyister – sådana som Nils Funcke till exempel – nästa gång de tillsätter en utredning som ska stärka den enskildes rätt mot media vid förtal, åsiktsregistrering eller andra kränkningar av privatlivet.

Sverige är för övrigt tvunget att göra något. "Det är alldeles klart att svensk rätt står i strid med våra internationella förpliktelser", konstaterade utredaren Göran Lambertz (innan han spårade ur) i samband med regeringens senaste, och misslyckade, försök att tygla Bonnierlobbyn i frågan och harmonisera den svenska rätten med Europakonventionens artikel 8, som är tänkt att skydda alla EU:s invånare mot sådant som åsiktsregistrering och förtal. Resultatet av regeringens försök blev – sedan lobbygrupperna gjort sitt – att det blev ännu svårare för svenskar att slippa betala rättegångskostnaderna vid förlust i förtalsmål och att det blev ännu farligare att stämma stora tidningar i domstol.

Sverige har, kanske som enda europeiska land, inget generellt skydd för privatlivet när förövaren är en tidning. Det kanske fungerade när ett fåtal ägarfamiljer som alla tyckte likadant kontrollerade samtliga tidningar i hela landet och framgångsrikt kunde smäda och tysta alla som inte höll med dem eller som hotade deras intressen. Men idag leder den liberala pressens utomrättsliga karaktärsavrättningar till moteld – även liberaler får numera figurera i tidningen i mindre smickrande sammanhang.

Expressen tycks vilja bemöta den här utvecklingen genom en upptrappning av det publicistiska våldet. Idag skriver man triumferande om hur en 20-årig SD-tjej fått sparken från sitt jobb på ett servicehus efter att Expressen publicerat bilder på sin löpsedel där hon – när hon var tonåring – bar en nazistisk armbindel på skoj under en fest.

De revolutionära vänsterextremisterna i Researchgruppen och deras "före detta" kommunistiske finansiär Robert Aschberg skulle sannolikt bli förtjusta om Fria Tider svarade på den här utvecklingen genom egna oförsvarliga publiceringar. Upptrappning och polarisering av samhällsklimatet är ju de här gatustrids­gruppernas yttersta mål. Och visst, fler än en Expressen-liberal kan naturligtvis karaktärsavrättas på liknande sätt med enkelhet, utan att vi behöver göra oss beroende av olagliga intrång hos Google eller liknande. Sverige är ett "öppet land" och de offentliga arkiven glömmer inget. Expressen kan hänga ut tiotusentals invandringskritiska Flashback-användare, få dem sparkade från sina jobb och kalla in militären när molotovcocktails börjar landa i trädgården på Nedre Manilla.

Men så ska det inte fungera i en rättsstat. Det måste införas gränser inte bara för vad som får publiceras utan också för vad som får registreras och vad som är offentligt om en människas privatliv. Sverige har, med sitt offentliga brottsregister Lexbase och sitt offentliga åsiktsregister Expressen, blivit ledande i en utveckling som inte lär avta av sig själv, som inte är välkommen och som strider mot Europakonventionen. Idag har jag ofrivilligt blivit ägare till ytterligare ett integritetskränkande register, som ger oändliga möjligheter att skada mina menings­motståndare på fullt laglig väg. Jag kan fritt bestämma om någon ska få ha kvar sitt jobb, sin familj och sina vänner eller ej.

Men det är en makt som varken jag, Thomas Mattsson eller någon annan publicist har gjort oss förtjänta av. Och det är hög tid att Sverige begränsar mediernas rätt att skada människor av kött och blod.