SDU har under sommaren utarbetat ett förslag till nytt idéprogram. Det är betydelsefullt av flera anledningar. Ungdomsförbund fungerar traditionellt som en rekryteringsbas där moderpartierna hämtar sina framtida företrädare. Programmets innehåll kan därför ge en fingervisning om vilken ideologisk riktning som Sverigedemokraterna kan förväntas röra sig i på längre sikt. Vidare utgör SD fortfarande, trots en i många avseenden oroväckande liberalisering, den svenska partipolitikens utan jämförelse mest tilltalande alternativ för konservativt sinnade väljare. Om partiet också i framtiden ska kunna spela den rollen är det angeläget att ungdomsrörelsen befinner sig på rätt spår.
Lyckligtvis verkar SDU göra det. Det nya idéprogrammet, som bär titeln Nationen framför allt, kännetecknas genomgående av en befriande frånvaro av ideologiska etiketter. Det är ett klokt vägval eftersom etiketter av det slaget ofta leder till stelbenthet, då all text måste formuleras i förhållande till på förhand definierade begrepp. De kan också medföra att medlemmar i förbundet känner sig tvungna att beskriva sin egen ideologiska orientering i samma termer som förbundet har valt. Men med en övergripande paroll som "Nationen framför allt" riskerar man inte att hamna i ideologisk dogmatism.
En annan olycklig tendens som har präglat högern under ganska lång tid, är att den egna positionen formuleras i förhållande till de dominerande liberala och socialistiska föreställningarna. Det är talande att till exempel en amerikansk neokonservativ ideolog som Jonah Goldberg ofta anklagar sina liberala motståndare för att vara de verkliga "fascisterna" eller "rasisterna". Goldberg är i det sammanhanget ingalunda otypisk. Men att försöka chikanera sina motståndare genom vänsteranklagelser av det slaget kan i bästa fall leda till ihåliga, kortsiktiga segrar. I längden förstärker en sådan strategi den vänsterliberala dominansen genom att bekräfta dess regelverk och värdesystem, och leder till att högern skapar sin moral med vänsterns som måttstock. Det är ingen framkomlig väg och det är glädjande att kunna konstatera att sådana tendenser lyser med sin frånvaro i programförslaget.
Den tyske juristen och tänkaren Carl Schmitt lär ha sagt att en liberal är en person som inte väljer sin egen sida i en strid. Det har förändrats sedan Schmitts tid. Säga vad man vill om dagens liberaler någon brist på stridbarhet kan man inte beskylla dem för. En mer dagsaktuell definition skulle kunna vara att en liberal är en person som vägrar att låta någon annan välja sin egen sida i en strid. Samtidigt har man i det konservativa lägret aldrig varit sämre på att ta strid för sina egna värderingar. Konservatism har alltför ofta kommit att handla om att röra sig åt vänster i lite långsammare takt än de mest radikala samhällsomstörtarna skulle vilja se.
Men om ett konservativt och nationalistiskt program ska ha någon som helst relevans kan det inte vara inriktat på att försvara värden som i grund och botten är sprungna från liberalismen och socialismen. Det måste vara formulerat i termer av att försvara vår nation, vår identitet och vårt folks rätt till sitt eget öde. Den konservatism som inte förmår att välja sin egen sida är inte värd namnet och det parti som inte väljer det svenska folkets sida saknar existensberättigande. Den fundamentala insikten skiner igenom i många av formuleringarna i SDU:s nya idéprogram.
THOMAS WEBER
