Fallet har under en tid varit föremål för en hel del så kallade snyftartiklar som gått ut på att framställa Sveriges migrationspolitik som inhuman.
Den aktuella flickan har under delar av sin uppväxt varit familjehemsplacerad tillsammans med sin biologiska mor hos den familj – ett par i boomergenerationen – som nu vill adoptera henne. Hon har därefter från år 2020 bott hos familjehemsföräldrarna, som sedan år 2023 är hennes särskilt förordnade vårdnadshavare.
Flickans biologiska mor har utvisats från Sverige och nu inväntar även flickan utvisning till Albanien. Tingsrätten avslog adoptionsansökan bland annat av skälet att flickan inte hunnit bo hos familjen i mer än några år och att hon under denna period har haft en omfattande kontakt med sin biologiska förälder.
– Det hovrätten haft att pröva är om en adoption är lämplig, inte huruvida flickan ska utvisas eller inte. Den frågan bestämmer inte hovrätten över, säger hovrättslagmannen Linda Hallstedt i ett uttalande.
Mamma väntar i hemlandet
Hovrätten kommer liksom tingsrätten fram till att en adoption inte är till barnets bästa. En adoption utgör en permanent upplösning av ett barns juridiska band till sin biologiska förälder. Om det finns förutsättningar för en bestående relation mellan barnet och den biologiska föräldern som har karaktär av ett föräldraskap ska en adoption som huvudregel inte beviljas.
Flickan har enligt hovrätten under större delen av sin uppväxt levt tillsammans med sin biologiska mor. Mamman har varit flickans viktigaste anknytningsperson under denna tid och det är hon som har haft det huvudsakliga vårdnads- och fostransansvaret för flickan. Den tid som flickan bott ensam hos familjehemsföräldrarna har vidare varit förhållandevis kort.
– Mamman är dessutom angelägen om att även framöver upprätthålla en fortsatt kontakt med sin dotter. Under dessa förhållanden är det inte till barnets bästa att bevilja en adoption, säger Linda Hallstedt.
